Ett sms igår. Broder S vill skriva musik och kollade om jag hade texter på lut. Ett fint erkännande. Dessutom har jag blivit tillfrågad om jag kan skriva ett tal åt en nyfunnen kamrat. Jag har inte Nobelpriset klart, men det börjar arta sig vad gäller litterärt erkännande.
Åter till musik.
När jag var yngre ville jag bli rockstjärna. Jag var nio år och funderade ut bandet, det var de två snyggaste tjejerna i klassen, jag och så några killar som jag förträngt.
Jag har för mig att jag började skriva en låt som hette ”De döda är mina vänner” och halvannat år senare hade jag gått över till engelska och började med att skriva en text som hette ”Wheelchairboy’s song.”
Melankolin fanns där redan då, uppenbarligen.
Och innan någon frågor. Jo, jag hade vänner som barn.
Word up, Anjo 
It’s never too late.. idols nästa år…! RÒCK!
vi hade ett rockband med bara brudar som hette Complex. Jag visste inte vad det betydde. Det är väldigt pinsamt idag. Och jag förstår inte varför ingen i det lärarkollegiet ifrågasatte namnsättningen. Suck.
Vi repade in en bra låt om knark där jag spelade munspel och gitarr. Men vi hann aldrig uppträda förrän bandet lades ned.
Var det då man lärde sig att allt blir inte som man tänkt sig?
Daniel – jag skulle aldrig köpa att dissas av den juryn.
Sarah – haha, kanske försvann världens bästa band där. Det vet man inte.
Min popkarriär: Bandet som hade låtarna och musikerna men behövde någon som kunde sjunga… Framträdande: diskotek Malibu, Skara sommarland juldagen 1995. Backstagepass, gratis GT och publik.
Been there, done that…
Fick du en kvällstidning? Schysst.