Hamburgerkriget

När jag gick till jobbet i morse, strax efter sju, var det spänt i Nordstan. De anställda på McDonald’s och Burger King stod i små klungor. En skiftledare från McDonald’s lösgjorde sig och gick mot BK-gänget.

”Okej, en schysst fight, tillsatsfritt.”

”Glöm det, clownlakej”, sa en BK-anställd och slängde frityrolja i ansiktet på sin antagonist.

McDonald’s-killen sjönk till marken samtidigt som hans ansikte förvandlades till en trögflytande sörja.

”Återvinn det”, skrek hans baneman. ”Vi kan använda det till att fritera lökringar. Burger King, framåt. Krossa McDonald’s.”

Hela gänget rusade framåt betydligt snabbare än de brukade röra sig under lunchtimmen.

”Grillat är godast”, skrek någon.

McDonald’s-hopen sprang rätt in i striden under stridsropet: ”We’re loving it.”

”Have it your way”, sa BK-generalen och skallade den förste som nådde fram.

”Ska det vara pommes frites till det”, sa en McDonald’s-soldat och drämde till sin motståndare med en säck is.

McDonald’s-artilleriet sköt kaskader av pommes frites mot BK-gänget som svarade med att slunga chili cheese innehållande sedvanlig giftig blandning. Varje gång de träffade var det som syra – motståndaren förintades inifrån. På samma sätt sjönk alla som träffades av pommes fritesen ihop med små och dödliga pilsår.

Så brakade arméerna ihop i mängder av småslag. Där fälldes en finnig spoling av en Whopper. En späd flicka kvävdes av en påse minimorötter. Två soldater sänkte varandra genom att samtidigt slänga en stor cola i den andres ögon. Folk stupade i dippsåser, sårade vrålade där de låg täckta av kolerasmittade salladsblad och drömmar om en lång karriär i armén stoppades av salvor från såväl Quarter Pounder Cheese som Big Angus.

Snart utförde dock McDonald’s-gänget en kniptångsmanöver och likt Hannibal vid Cannae lämnades ingen nåd. Alla underbetalda och oinspirerade fotsoldater i BK förintades av en tayloristisk armé ledda av en clown som stod och skrattade i en brunn. Det var inte Ronald, det var clownen Snåljåp från Det.

”Sopa undan”, väste Snåljåp. ”Fram med frukostmackorna och blås upp ballongerna. Viktigast är ballongerna. Mmm, sopa ned BK till mig. Kom sen ned och se hur vi flyter.”

På några sekunder var alla spår borta och de rödgula flaggorna lockade morgontrafiken till kassan.

”Hej”, sa en ung flicka och log. Kunden log tillbaka, omedveten om att flickan nyss sprängt nitton Burger King-medarbetare med en splitterbomb bestående av stekfett och emmentalerhjärtan.

Jag vände blicken mot Pizza Hut. Deras skiftledare drog handen genom sitt oljiga hår och tittade på sina kollegor.

”If they come here, they’ll sleep with the fishes”, sa en.

”Hey, clowns don’t fakk with us, capisce. We are not like that sorry mob”, sa den andre som var New Jersey-hes.

Skiftledaren ryckte på axlarna när McDonald’s-gänget ilsknade till. ”Hey, whadyagonnado, eh? I swear on my mother’s grave that I don’t want any trouble, but you disturbed our pizza chef. Someone’s gotta pay, simple as that.”

Jag bestämde mig för att undvika slafskriget i samma ögonblick som Pizza Huts gubbar busvisslade och på så sätt kallade till sig 30 mobsters med fiollådor. Hädanefter skulle jag bara äta sushi och tittade således bort mot Super Sushi. Där stod samurajerna och tjuvrökte.

Fan, det fick bli matlåda helt enkelt.