En rymd av frågor

Skulle det bli bättre
Om vi fick ett ögonblick
Ett besök likt fängelsefilmer
En glasruta i vägen
Händer som nästan når fram
Viskningar i en telefonlur
Några sista frågor och svar
Innan ängeln mjukt säger
Tiden är ute
Och leder dig bort

Förstår jag efter det
Når jag lupindalen direkt
Om varför får ett därför
Är sorgen lättare då
Tänker jag att solen är varmare
För att jag får dina strålar
Eller blir solen förbryllad
När den inte hittar dig
Och göms av ett hyssjande moln
Som inte lindrar någonting

Om jag sa allt jag ville säga
Och du nickade och log
Kan jag lättare resa mig då
Smeka minnena utan att gå sönder
Eller är det sista ordet oändligt
Kan jag aldrig tillräckligt viska
Eller skrika
Hur mycket jag älskar dig
Finns det ens ett därför
Till mitt värsta varför

Handlar allt om att särskriva
Ordet farväl
Älskade du, far väl
Landa där himmelen är mjukast
Så ska jag sakta acceptera
Det som är oacceptabelt
Titta på klockan och förstå
Att vi snart ses igen
Vår kärlekshistoria har gått i ide
Men i himmelen finns bara sommartid

Kanske är frågorna vägen dit
Kringelikrokar och rondeller
Ibland en färd i ett regn av tårar
Där sorgen är ett ilsket signalhorn
Andra stunder mot horisonten
Där svalkan är ljudet av ditt skratt
I gryningen ledd av älvorna
När solen står i zenit skjuter den på
Skymningens fåglar visar vägen
Och stjärnorna är nattens kompass

Om jag fick ett ögonblick till
Skulle det förändra någonting
Om jag fick säga ett ord till
Vilket ord hade gjort allt bra
Om jag fick se dig en gång till
Hade mina ögon aldrig gråtit då
Om jag fick smeka din kind igen
Hade jag då aldrig darrat mer
Om jag visste
Hade du levt då?

Jag tänker ofta på min fina vän E, som förlorade sin syster. Och vänner som försvunnit.

De senaste dagarna har jag läst mycket här och här. Två bloggar om det hemskaste som kan hända.

Och jag undrar. Och skriver. Och önskar att jag visste.

Inte

Skulle skriva långt och bra.

MEN batterierna i tangentbordet dog. Då bytte jag till jobbdatorn – och då säger internet att den inte vill ansluta den andra datorn.

AAAAAH. Eller annorlunda uttryckt. Dags för en datorfri kväll. Så håll ut kära läsare, mitt aviserade inlägg kommer i morgon. Det funkar inte att skriva det via iPhone.

Fest en trappa upp. Karaoke. Ett tjejgäng sjunger Poison.

Det här är INTE min kväll.

Olust

Nästan alla dagar vill jag blogga. Jag älskar ju att skriva.

I dag känner jag olust. I morse ringde nämligen en dam upp mig. Hon hade kommenterat min blogg i december.

Eller, rättare sagt, någon hade gjort det i hennes namn. En person som hon polisanmält har kommenterat lite överallt i hennes namn. Inga jättekonstiga saker, men ändå.

Det var ett märkligt samtal. Kommentaren är numera borta. Men, jag är tillbaka i morgon. Då, med ett inlägg som kanske är det mest fantastiska jag skrivit… Det känns hur som helst väldigt bra.

Vädret leker

Okej. På lunchen föll det lovikavantar från himlen. När jag åkte hem från jobbet vid tjugo över åtta ösregnade det.

Så, hur ska jag klä mig i morgon? Gummistövlar med broddar? Ska jag knyta fast en kudde runt tussen så att den givna vurpan – när regnet frusit till i natt – slutar mjukt?

Det får nog bli kudden. Enligt uppgift ska vi dricka champagne på jobbet i morgon, så jag lär ju inte överleva promenaden på Göteborgs näst sämst skottade gata, Vallgatan. Tror att skumpan handlar om jubel över min nya frisyr, eller så har vi vunnit en ny kund … Den som inte vurpar och går hädan får se.

Fotnot: Sämst skottad är Redbergsvägen.

Iskallt

Jag vandrar i ett sommarregn sjöng isbjörnen i hörnet vid Polhemsplatsen. Jag slängde, trots låtvalet och den uppenbara förvirringen kring väderleken, några spänn i hans hatt. Han nickade och lade undan gitarren. Jag visste vad som skulle komma nu, världens sämsta ståupp – till och med sämre än Måns Möller.

”Bear with me”, sa isbjörnen.

Givet dess rykte och storlek skrattade jag och tömde plånbokens innehåll i hatten.

Jag fortsatte, korsade gator där snön blivit torrmodd, och kom fram till jobbet kl. 7.20. Dörren hade frusit. Fantastiskt. Där stod jag på Vallgatan och kom just ingenstans.

Några timmar senare blev dagen lustig. Vi spelade in reklam på TMP och plötsligt försvann Janne och kom tillbaka i helt nya kläder. Jag blev något konfys, men tänkte att radiofolk är kanske sådana. Sen förstod jag att det var tvillingbrorsan.

På väg tillbaka till kontoret varnades det för snöras och istappar lite överallt. Förutom i hörnet Korsgatan-Vallgatan. Där varnades det något mer dramatiskt för takras.

En snögubbe blev utslängd från Apoteket Shop.

”Det här är ingen värmestuga och vi har inget mot en förfrusen snorre, din perverse jävel”, sa en icke-privatiserad farmaceut och knuffade bort snögubben. Lite onödigt hårt, för övrigt, eftersom han trillade och gick i tre bitar.

”Nu får jag önska mig något”, sa gatans tiggare och pekade på snögubben. Tiggaren stängde ögonen och i nästa ögonblick hade han en trumpet i näven. Ingen på gatan kunde undgå att himla med ögonen och därefter rusa vidare.

Ja, alla utom jag då. Jag knäböjde vid snögubben och tröstade den. Moroten hade ramlat ut och långsamt rann livet ur gubben mot den värmeslingeförsedda trottoaren.

”Jag ser gröna löv och en sommaräng”, sa snögubben.

”Det är himlen. Du är fri”, sa jag.

”Himlen? Möjligen för dig. Min himmel är lite mer Jukkasjärvi än Bretagne”, sa snögubben. ”Hell, here I come.”

Och han var borta. Jag gurade igen ögonen och gick därifrån.

Fem timmar senare lämnade jag jobbet för en snabb matbit hemma, innan jag nu ska starta nattskiftet. Självklart hann jag med att kapa en lastbil med grus och såg till att alla isblock i Säveån blev halkfria. Jag hatar att se gräsänder dratta på ändan, så det var det minsta jag kunde göra.

Nu. Copy this. Copy that. Nine days and counting.

Det är livet

Det är livet, sa han
En morfarstrygg röst
Och plötsligt var jag inte blyg
Trots att jag var naken

Blicken kom tillbaka
Ljuset nådde fram
Kompassens frågetecken
Pekar visst mot framtiden

Lite skakig
Mycket stolt
Öppen
Likt boken jag skriver

Inte säker
Men inte resignerad
Inte framme
Men inte rädd

De tunga stegen dit
Svettig i min nakenhet
De lättade andetagen
När jag sade mitt namn

En flackande blick
Som hittade en punkt
En vankelmodig man
Som försiktigt tittade fram

Svalkan när jag gick
Bort från diffus sorg
Rätt in i en vintertröst
Som lovade april och mer

Och de utrivna bladens bok
Samlar damm idag
Jag ritar darriga krumelurer
Om vad som komma skall

Jag ser mig i spegeln
Clownen är inte där
Istället står där en man
37 år och nio månader

Jag är Fenix än en gång
Sjunger min sång om längtan
Och ber sunnanvinden
Att ta mig till Elysion

Jag är långt hemifrån
Men längre ifrån borta
Längtansfull och naken
Det är livet …