Kirk och Nilla

Det är sällan man får sova ostört i Olskroken. Här händer det grejer, minsann. I går var det vilda västern med skottlossning. Otäckt.

Och i gryningen brakade det till i mitt vardagsrum. Jag rusade ut med basebollträt i högsta hugg, redo att hantera inbrottstjuven.

Där stod Kapten Kirk, Spock och Bones McCoy. De hade teleporterat rätt ned i min soffa, förutom Bones som landat på bordet och snubblat rätt in i cd-samlingen.

”We mustn’t intefere with the development of 21st century Earth”, sa Spock. ”It violates our prime directive.”

”I know, Spock, but we must act”, sa Kirk.

”Jim, think twice”, sa Bones. ”This is the absolute foundation of Starfleet, it’s the prime directive.”

”Look for yourselves”, sa Kirk och slet åt sig fjärrkontrollen. Han satte igång burken och där rullade Pernilla Wahlgrens senaste reklamfilm.

McCoy spydde i min fruktskål och Spocks öron krullade sig.

”There’s absolutely no logic”, sa han och satte sig förskräckt ned.

”Captain, I just can’t take it”, hördes en röst. Det var Scotty i Enterprises maskinrum. ”Please make it stop, it’s damaging the warp drive, that sound is worse than a hung over Klingon’s swearing.”

”Jim, do what you must”, gnydde den sjuke Bones.

”It’s logical”, nickade Spock.

”Kirk to bridge. Please lock on these coordinates that I send to you and transfer Pernilla Wahlgren to Romulus. Kirk out.”

Spock och Bones gapade.

”The Romulans will go mad”, sa Bones.

”They were never a happy bunch”, sa Kirk med en axelryckning, funderade lite till och tryckte på sin sändare.

”Kirk to bridge. Please locate the rest of the Wahlgren family and send them the same way. Kirk out.”

Sen började han skratta och klappade Bones och Spock på axlarna innan han sa: Denny Crane.

”Vad”, sa Bones.

”Inget”, sa Kirk och så strålade de iväg sig.

Kvar satt jag och tittade på en tv som såg lycklig ut, befriad på något sätt.