”Du kan reklamera passet”, sa damen i luckan när jag lämnade fram det gamla för att byta det mot ett flång nytt.
”Jag ser ut så”, sa jag. ”Det är inget att göra åt den saken.”
Jag fick sedan genomgå passtillverkning anno 2010. Först tittar du in i vad de säger är en kamera. Jag gissar att den tar din själ, lagrar din snittpuls och även på något sätt kopierar din iris.
Resultatet blev hur som helst två bilder som skulle göra en avdankad cigarettsmugglare bekymrad.
”Lägg pekfingarna på plattan”, sa damen i luckan. Det nya är att man nu lämnar sina fingeravtryck. Jag blev stående, med darrande underläpp, tittandes på mina händer. Hur gick den där ramsan nu igen?
”Tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och lilla vickevire”, sa jag och tittade på kardan. ”Säg mig damen, är pekfingret slickepott eller gullebrand?”
”Det är fingret bredvid tummen.”
Efter att ha blivit daktad skulle jag signera också. Jag skrev ett X på skärmen, men blev beordrad att göra om det. Så, jag låtsades vara läkare och rafsade dit något oläsligt.
”Tack, herr Johansson”, sa damen i luckan. ”Ditt pass är färdigt om en vecka.”
Jag gick därifrån, förundrad. Undrar vad stora visaren står på om en vecka? Nåja, skit samma. Snart drar jag och mitt nya pass till Londonium.
Word up, Anjo 