Det är livet, sa han
En morfarstrygg röst
Och plötsligt var jag inte blyg
Trots att jag var naken
Blicken kom tillbaka
Ljuset nådde fram
Kompassens frågetecken
Pekar visst mot framtiden
Lite skakig
Mycket stolt
Öppen
Likt boken jag skriver
Inte säker
Men inte resignerad
Inte framme
Men inte rädd
De tunga stegen dit
Svettig i min nakenhet
De lättade andetagen
När jag sade mitt namn
En flackande blick
Som hittade en punkt
En vankelmodig man
Som försiktigt tittade fram
Svalkan när jag gick
Bort från diffus sorg
Rätt in i en vintertröst
Som lovade april och mer
Och de utrivna bladens bok
Samlar damm idag
Jag ritar darriga krumelurer
Om vad som komma skall
Jag ser mig i spegeln
Clownen är inte där
Istället står där en man
37 år och nio månader
Jag är Fenix än en gång
Sjunger min sång om längtan
Och ber sunnanvinden
Att ta mig till Elysion
Jag är långt hemifrån
Men längre ifrån borta
Längtansfull och naken
Det är livet …
Word up, Anjo 
”37 år och nio månader”
Var tvungen att skriva det själv, smaka på det. Kändes bra.
Ja, det är visst idag jag fyller det på riktigt. 37,75 år – då är jag en toppad kvarting. Fint.
Längtansfull…det ÄR livet 🙂
Mmm… visst är det så.