Otursmannen och jag

”Vänner?”

Han sträckte fram en hand med tydliga sorgband under naglarna. Jag tog handen, nickade och så gav vi oss ut på promenad i Olskroken.

”Vad jobbar du med”, sa jag. Han förklarade att han var ensamföretagare och jobbade hemifrån, för att i nästa andetag påpeka att han minsann var ytterst social.

”Vad gör du på fritiden då?”

Han ryckte på axlarna. ”Jag lägger patiens, spelar solitär och läser monologer för mig själv.”

”Det låter inte så socialt”

”Jag har ett band också, ett rockband. Det är jag …och egentligen är det väl så att jag är soloartist.”

Vi gick en stund under tystnad, sen berättade han att han var otursförföljd, men att det ändå var någon form av sällskap.

”Jag spelar de sju första siffrorna i mitt personnummer som Jokernummer. Jag är född 700101 och så är det en 5 som första siffra av de fyra sista. I lördags blev Jokerraden 6912315. Jag är född 00.00.02. Hade jag varit född tre sekunder tidigare hade jag vunnit 30 miljoner.”

Han stannade till vid en offentlig toalett. ”Jag måste kissa.”

Naturligtvis var toaletten upptagen, men vi hade ingen brådska direkt. Till slut kom en tjock man ut och min vän gick in. Den tjocke mannen tittade på mig och höll sig på magen: ”den där gorgonzolasoppan och chipsen igår, herregud vilket ras”.

Min vän kom strax efteråt ut, märkbart blek.

”Har du alltid haft otur?”

Han nickade. ”Satsade hela arvet på Fermenta, sen jobbade jag upp kapital och lade det på boo.com. Efter det slutade jag med aktier, så jag köpte lite skog i Småland istället.”

”Gudrun?”, sa jag.

Han nickade igen. ”Samma namn som min exfru, damen som tog lån i mitt namn och köpte en Mazda till sin älskare.”

Med en ledsam gest satte han händerna i fickan och började rabbla. ”Jag satsade allt på rött på casinot, svarade på det där Nigeriabrevet men tydligen försvann mina pengar i posten, fick aldrig de där Viagrapillren jag köpte på nätet, prövade nätdejting – men fick inga svar, köpte en engelsk bondgård som smittades av galna kosjukan och sätter alltid ugnen på för hög värme när jag ska göra rotfruktsgratäng.”

Vi kom fram till ett lyckohjul numrerat 1-20, som av någon outgrundlig anledning stod mitt i Göteborg. ”Satsa gott folk, satsa”, sa utroparen.

”Kanske vänder lyckan”, sa jag.

Min vän nickade och gick fram. ”Jag satsar på alla nummer”, sa han och slängde fram en sedel.

Utroparen tog pengarna och snurrade hjulet. När det stannade sa han bara: ”21.”

Kråkorna skrattade hest. Det var skymning.

Trutar

I morse såg jag ett gäng trutar som simmade i kanalen. Det såg väldigt fridfullt ut. Men, snart får de psykbryt allihop, slutar simma och blir värsta störtbombarna. Något av det som inträffar är:

  • De kommer att råstirra på en när man äter lunch utomhus tills man säger: Här, ta min falafel.
  • Kommer man inom en kvadratkilometer från deras nästen kommer de att attackera en vildsint med fekalier.
  • Nästena ligger förstås idiotiskt placerade så att ungarna ramlar ned bland folk – och de återvänder till samma bon år efter år.
  • Och framförallt kommer de att tävla i att börja vråla tidigast på morgonen.

Måsar och trutar – årets största vårjärtecken.

Livets stora fråga?

På väg till jobbet i morse höll jag på att snubbla över sex filosofer som satt mellan de båda körfälten där Stampgatan möter Polhemsplatsen ungefär.

”Vi söker svaret på livets stora mysterium”, svarade en av dem innan jag hann ställa frågan. Sådant händer alltid i mina bloggberättelser för att öka tempot i historien, by the way.

”Var ligger paradiset”, sa en annan och slog ut med armarna i en storslagen gest. ”Jag tror banne mig att det är här.”

Lindrigt övertygad tittade jag mig omkring. Vi stod på en rätt liten asfaltsplätt mellan två hårt trafikerade vägsträckor.

”Tänk så här”, sa en av filosoferna. ”När du kommer från Centralen och går mot Stampen är det automatiskt grön gubbe vid första vägkorsningen, men för att lämna den här platsen måste du trycka fram en grön gubbe. Någon vill att vi stannar här, det här måste vara paradiset.”

”Jag har svårt att se Trafikkontoret som Gud”, sa jag. ”Dessutom är det samma sak vid korsningen mot Folkungagatan längre ned på gatan.”

Filosoferna lade pannorna i djupa veck. En av dem tog till och med på sig en fuskpanna han köpt på Buttericks outlet i Delphi.

”Kan det finnas två himlar?”

”Är det här bara en chimär?”

”Var det vi trodde ett paradis bara en meningslös avsats i morgontrafikens gudlösa lunk?”

De började skaka i sina grundvalar. Alla utom en. Han stod bergfast kvar och pekade på en liten kines som inte hade köpt Volvo.

”Vår feng shui-mästare kände närheten av livets kärna här.”

Kinesen nickade. ”Den här platsen är mitt i drakens livmoder. Mycket chi.”

Ett gatubrunnslock flög av och en man i vegamössa tittade upp: ”Snarare tji, skulle jag säga. Här finns inget gott. Det är så tråkigt att man vill kinesa. Tack för kaffet å vetelängden.”

Sen försvann han med ett råflabb och drog igen locket efter sig. Kvar dröjde sig en lukt av Commerce utan filter.

Jag väckte filosoferna med luktsalt och förklarade att det fanns en stam militanta ordvitsare som bodde i Göteborgs kloaker, men att de var ofarliga om man inte lyssnade för länge på dem.

”Det här är inte himlen”, sa den siste ståndaktige filosofen. ”Vad står näst på listan, Ametistopoplars?”

”Azorerna”, svarade kollegan och så gav de sig av.

”Har du livets badboll med dig”, sa en.

”Jäpp, har du den kosmiskt rätta zinkpastan?”

Jag gick över gatan åt ett annat håll, tittade på den gröna gubben och lämnade kanske himlen …

Trubadur och moll

Två gatumusikanter fångade min blick i går, en av en kul anledning, den andre av enkom sorgliga anledningar.

Numero uno. En rätt så påver gitarrist spelade i tunneln mellan Centralen och Nordstan. Det intressanta var att en tjej satt på marken och tittade storögt och beundrande på honom. Låten var kass, men kärleken i blicken tvättäkta. Vackert.

Nummer två (i uttryckets otrevliga betydelse. En svensexa (but of course) slog till i lördagsrusningen. Killen som hade så fantastiskt fyndiga kompisar – det vill säga gänget som tyckte att en höhödag är bättre än en hahadag – var utspökad i drickahjälm, fula kläder, hade en bunt rosor och en gitarr. Och vad föreslog snillen-spekulerar-gänget att han skulle spela: Björn Rosenström – vi är pojkarna som busar, med flickornas små musar… Det rev inte ned applåder direkt.

… och jag undrar. Varför ska man fira en vän som ska gifta sig genom att förnedra honom och kamouflera sig själv med en taskig burk importerad starkbirra klockan 11.00 på en lördag? Hade jag haft såna vänner hade jag förmodligen fått förklara för ingripande ordningsmakt varför jag drämde till min blivande best man med en gitarr och försökte strypa en annan med den tunnaste strängen. Suck.

Det var det, det. Inget mer att säga i dag. Äro för trötter.

Linnea

Okej, det har skrivits så mycket klokt och så mycket dumt också (att kontra hat med hat är inte lösningen), att jag ska hålla det här kort. Låt mig skriva några saker rent allmänt om våldtäkt och sexbrott, de två första handlar inte så mycket om Linneafallet, snarare om alla fall och hur sorgligt vi underskattar och sopar undan ett av de äckligaste brott som finns.

Om någon säger nej är det nej, även om hon/han sagt ja tusen gånger innan! Oavsett vad blickar säger, eller vad du tror så är det hennes (eller hans) nej som är det enda giltiga. Och det som hänt förr, eller vad ryktet säger, det är aldrig mer värt än ett nej.

Oavsett hur kort en kjol är eller hur djup en urringning är så innebär det inte att en flicka har en svängdörr mellan benen! Hennes kropp tillhör henne och att ens anföra kläder eller höftvickande eller berusningsgrad som det minsta förmildrande för ett övergrepp är ynkligt.

Över till Bjästa nu …

Om någon blir våldtagen är det motbjudande att hylla och försvara gärningsmannen. Okej, det finns fall när folk falskeligen har anmälts för våldtäkter och det är ett fult beteende, men det är en annan diskussion. Att, som i Bjästa, släppa in en dömd våldtäktsman och applådera honom är nästan bortom mänsklig fattningsförmåga.

Alla ni som inte förstod vad ont ni gjorde, låt mig förklara en sak för er:

Har ni försökt att måla av en människa och verkligen försökt fånga ljuset i hennes ögon? Ni vet hur svårt det är, för ljuset samspelar med munnen, huden, hållningen, händernas sprittande, livslusten och allt annat.

Försök sen att måla av en flicka som våldtagits och sedan trampats på och bespottats av en hel by – hittade ni ljuset i hennes ögon? Är det helt släckt, eller missade ni det lilla pyrande och flämtande glödljus som hon pumpar ut med varje hjärtslag bara för att ert läskiga mörker slukar henne totalt?

Pojken som våldtog stal något av det finaste som finns, kärleken och rätten att välja vem som ska få bli en del av en själv. Han fick sitt straff, även om det inte kan jämföras med hennes lidande på långa vägar.

Ni som stod och såg på, applåderade honom och hatade henne för det HAN gjort. Vilka ynkliga, jävla stackare ni är. Han försökte släcka hennes ljus – och ni hjälpte till. Ni hjälpte till! Det är fanimej bortom ord. Tydligen ska prästen ringa och be om ursäkt. Nämen, vad fint. Då är allt klart. Tydligen förstod ni inte allvaret. Herregud. Jag är chockerad och bedrövad.

Om jag någon gång skulle måla av er – hade det då funnits något ljus att hitta hos er? Svara ärligt.

Tack!

Till dig som som använde mitt namn och personnummer för att handla hemelektronik mot faktura hos Elgiganten – TACK!

Tack vare dig har jag nu pratat med en snäll polis, två snälla medarbetare på Elgiganten, två snälla damer på Payex, en snäll dam på UC och en snäll tjej på Soliditet.

Allt är kanon. Jag drabbas inte, förutom att jag nu har spärrat mitt personnummer så att jag inte kan ta några lån eller köpa något på kredit. Inte för att jag har några planer på sådant. Fast utifall att jag skulle vilja det är det ändå inget problem, förresten. Jag behöver ju bara ringa UC och Soliditet igen, så skickar de hem en blankett som jag får fylla i och skicka tillbaka, varpå handläggning vidtar. Inget jobbigt alls.

Jag har också fått gjort en anmälan som nu ska skickas kors och tvärs över landet så att det här roliga inte upprepas. Det gör inget, kostar lite tid och pengar, men vad gör man inte för att du ska kunna njuta av lite gratisprylar från Elgiganten.

Tusen tack, du gjorde min dag.

Kram
Andreas

Tre av sju

So far so good.

Det här är en bra vecka för mig. Trots att IFK gick på pumpen. Trots att jag fick byta ut kvällens fest mot soffsnörvel. Och kanske är förkylningen bara ett utbrott som behövde komma, en föraning om vad som komma skall.

Jag har haft två fantastiskt bra möten med människor i veckan. Ett i måndags, omskakande men viktigt, och ett väldigt avslappnat och härligt igår. Jag tror dessutom att ytterligare ett bra möte vankas – ska bara undvika att bli dödsförkyld i natt.

Men, hur som helst. Jag fick ett tips om att fundera innan jag svarade på några frågor, eftersom det kanske behövdes. Jag gjorde just det och insåg att det jag trodde att jag visste, det var total tomhet. Och, det kändes fantastiskt bra.

Introvert? You bet, men oj vad bra.

Jag är trött, lite småfebrig, en lätt klump hovrar i halsen, men jag har en bra vecka. Nu åtta timmar under lakanen. Sen är det dag fyra av framtiden.

Can’t wait.