I lördags hade jag en något otrevlig upplevelse. Det berodde på en produkt som kan ha världens mest felaktiga namn – Singstar.
Grannarna hade fest. Det hördes. Väldigt illa, till och med.
Först var det tjejgänget som klämde i med Poison. Det var sprucket, hest, sådär lagom fylleskränigt och kasst.
Vilket ändå framstod som briljant efter att grabbarna ställt upp sig, spänt musklerna, kisat med fyllesprängda ögon och vrålat sig igenom Twisted Sisters We’re not gonna take it.
Kunde det bli värre?
Tja, Michael Jackson lär ju rotera i sin grav – fortfarande – efter att de rev av Thriller.
Sen var det dags för ögonblicket mina öron inte klarade av. Stunden som var lika välkommen som ett gatlopp förbi fyrtio fulla medeltidstyper utrustade med hillebarder och spikklubbor.
LÖÖÖSING MUUUJJJ RÄLLIDJIOOOOOON
Hade inte Bill Berry redan lämnat R.E.M. på grund av hjärnblödning hade han gjort det nu. Tidernas bästa amerikanska band slaktades av ett gäng ölburkstrubadurer. Jag har fortfarande smaken av hopplöshet i min mun.
Okej, jag kan också sjunga så att kaklet gråter, men jag skaffar i alla fall inte mikrofon. Att den här företeelsen heter Singstar kan vara tidernas största ironi. Det finns större likheter mellan Vintergatan och en geishakula än Singstar och skönsång.
Tur att man bara sjunger på fotbollsläktare. Där är det tonsäkert och välordnat.
Word up, Anjo 
Jag älskar alla former av kareoke, även Singstar 🙂
Det finns värre synder här i livet än att sjunga falskt. Men jag förstår dig, när grannar gör det skulle jag lätt kunna bli kriminell, LÄTT!
Det må vara hemskt att lyssna på på håll men det är väääärldens roligaste sällskapsspel när man sjunger själv.
Mina grannar hälsar att dom inte håller med.
@ Sess – sjunger du bra?
@ Tvillingen – exakt
@ Fiffi – hahaha, hälsa tillbaka.