Voff liksom

Ibland undrar jag hur vissa hundägare tänker. När jag promenerade genom Nordstan under fredagen kom en man ut från ett kontorshus med en svart hund.

Strax därpå möter de en annan hund. Det som följer är inte ovanligt direkt. Både hundarna sträcker sig mot varandra, skäller lite och verkar att tycka att det här är allt världen går ut på.

Två sekunder senare går de åt varsitt håll och verkar ha glömt bort varandra helt.

Det är då svarta hundens husse säger: ”Men, Stina, vad gör du?”

Ja, du. Stina gjorde vad 99,9 % av hundar tycks göra. De hälsar på sina rasfränder. En del sniffar i avgasröret, andra skäller lite.

Ägarens förvåning känns något malplacerad, lite som om han skäms över alla ointresserade människor som passerar och måste spela upp en charad som går ut på att hans hund minsann är bättre uppfostrad än så.

Strax efter. En tredje hund och samma procedur.

”Men, Stina. Vad gör du?”

Den här gången rycker han milt i kopplet och tycks berätta för alla som inte bryr sig om honom att han nu har lärt sin hund att vara tyst.

Ytterligare en forfoting passerar och jag behöver inte berätta vad Stina gör. Och lika givet är husses svar. Den här gången rycker han lite hårdare och ser sig omkring. Ingen tar notis om honom.

Stina viftar på svansen, får syn på ännu en hund och skäller.

Jag ler stort när jag går förbi mannen.

”Stina”, hör jag honom vädja bakom mig.

”Voff”, säger Stina.