Jag var i London i helgen. En resa som började med kraftig turbolens, nästan precis efter att vi lyfte. Vi flög med andra ord rätt igenom tidsbarriären och landade i det viktorianska London. Ni vet, den där tiden då tjejer kallades för chavs om kjolarna slutade ovanför hälarna och det stod en Jack the Ripper i varje hörn.
Fredag: Vi tog tunnelbanan till Princess Louise, en pub i Holborn. Den ser helt fantastisk ut, varsamt renoverad och med priser som kändes osannolika (£1,99 per pint). Vi firade vår ankomst rätt ordentligt och därefter stabiliserades vi med hjälp av Dr. Wagamama och en kaffekur på Bar Italia i Soho. Lyckligtvis köpte vi inga skivor på Souljazz – 19 quid för en valfri hiphopvinyl som aldrig överlevt kvällen hade varit dumt. Tack vare R:s slips blev vi nekade att komma in på en hårdrockspub och efter lite snack med skotska soldater tog jag lite sightseeing… nog om det.
Lord Nelson väckte mig dagen efter. Han hade lämnat sin staty och vi gick till Ritz för lite afternoon tea, men eftersom Nelson inte hade slips och jag trasiga jeans blev vi nekade. Så, istället gick vi och kastade stenbumlingar på Big Ben. En väldigt skön eftermiddag.
Lördag: Vi åt en briljant frukost i Fitzrovia, sen gick vi till den där gatan ni vet. Det tog fem minuter, sen bröts köpbarriären (Kakmonstertröja). Jag var dock återhållsamheten själv, bara en liten kasse. Dimsum på Pingpong, Soho, Covent Garden, underbara öl på The Red Lion och en sjaskig pub bredvid British Museum fullbordade dagen.
På söndagen var det demonstration utanför hotellet – mot oss svenskar. Tydligen är engelsmän trötta på att ännu tröttare reportrar som gör tv-reportage från London säger att alla britter dricker te, har plommonstop, säger jolly good i sömnen och att det alltid regnar i stan, trots att det är dimma. Vi försökte förklara att vi inte var Ingvar Oldsberg, men slogs i järn och släpades in genom Traitor’s gate.
Söndag: Äntligen Sarf’ London. Vi knatade från Tower Bridge till eh, Jubilee Bridge eller nåt sånt. Vi missade ingången på Tate, men hittade en pub. Sedan över floden, upp förbi några pubar, lite strosande i Covent Garden och så var det Sunday Roast på The Ship. Där satt en kille med Jay Lenos haka och så fanns där en söt hund. Gud, så händelserikt.
Besöket på British Museum varade i fem minuter. Jag bjöd upp en mumie på dans och vid första snurren trampade jag på hennes lindning. Den snurrade upp och avslöjade att det var ingen mindre än Agneta Sjödin som extraknäckte. Ett gäng kinesiska turister blev så upprörda över bluffen att de försökte slå sönder en venusstaty genom att skjuta pingisbollar på den. Stökigt.
Måndag: Efter två timmar på ett museum som är andäktigt fräckt gick jag till Knightsbridge, med endast två shoppingstopp ska tilläggas. I Hyde Park var det army camp och jag sprang fram, skrek ‘Give Peace a Chance’ och knuffade omkull coachen. T-banan till Heathrow var lugn och fin och väl framme vid flyget möttes jag av en svensk röst i butikerna: Du, hur mycket sprit får man ha med hem? Jag ville vända och återvända.
Word up, Anjo 