Nära döden

En vacker dag kunde tagit slut strax innan åtta i morse. Jag var som vanligt på väg över gatan där Willinsbron möter Anders Perssonsgatan. Tittade mig för och såg en Volvo som väntade in korsande trafik. Sen började hon köra upp mot mig och det är då allt går så otroligt fort, men jäklar vad mycket som hinner hända.

Jag kastar en blick – ser bilen – den ökar farten – jag får ögonkontakt – tror jag – hon växlar upp till tvåan – farten ökar – jag rusar – rusar – rusar – bilen susar förbi – kanske en decimeter bort – den accelererar och drar uppför backen – jag slänger ut med armarna – flickan i Volvon har fortfarande inte sett mig och gasar vidare uppför backen – jag når andra trottoaren och

… andas ut.

En tjej kommer mot mig: ”Herregud, det var nära.”

Jag nickar. Landar långsamt. Adrenalinet sjunker tillbaka och så är det som om någon rycker fram ett fotoalbum ur min kropp. Tänk att albumet är som ett blädderblock; man bläddrar och fotona sprutar ut ur albumet.

Foton på alla mina viktigaste fladdrar upp framför näthinnan. De som finns där varje dag. De jag aldrig ser, men alltid bryr mig om. Föräldrarna, syskonen, vännerna, syskonbarnen, de störtsköna kollegorna, världens bästa folkhögskolelärare, Polly, Götapetter och så vidare, och så vidare …

Bilderna ramlar tillbaka på sina platser. Albumet vänder blad. Det finns ännu ett blad, eller många till.

Några tankar som exploderat försvinner bort; tänk om, tänk om, tänk om, skräckvisioner av sista sekunder, död, liv, död, liv, aldrig mer får jag, sista gången är passerad. Och så är tankarna borta. Jag ser inte bilen längre. Har det ens hänt?

Jag går vidare. Ler. Jag är lycklig att jag lever. Händerna darrar, kroppen skakar till. Men, jag lever. Alltid något.