Lök

Treans spårvagn genom ljuva livet, eller åtminstone ett tisdagsvackert Göteborg. Tre passagerare till. Lätt strukna, två fröknar, en herre.

En av dem (en flicka) börjar att tala om det faktum att hon jobbat med trädgård ett bra tag. Jag ser killen, jag sväljer hårt. Vet, bara vet vad som väntar. Han samlar sig. Jag vrider mig. Stålsätter mig. Och så kommer han.

”Jag gillar lökar”

Flickorna skrattar det där skrattet som klingar av gud, vad oväntat väntad och så jävla lam och poänglös den kommentaren var, men vi är inte förvånade för du är en tönt.

Sen pratar hon om att det är hårt slit och hur många sorters blommor det finns.

Kalle Komiker öppnar truten: ”Latinska namn är sexiga, tycker jag. Mycket blommor och bin i jobbet, va?”

Påföljande skratt är kortare och låter mer som okej, det där var ett bevis på att du bakom ditt snack om druvsorter är en kille som föredrar en ubåt på syltan i hemmakvarteret och avundsjukt vill byta dina revisorsbrillor mot en tribaltatuering.

Sen tulpaner. Sen rosor. Snack om dess taggar.

”En annan taggig blomma är kaktusen”, säger vårt stora komikerhopp.

Det klart ansträngda skrattet mellan tjejerna är av typen gud, vad skönt att ingen av oss ligger med honom.

Jag biter i sätet och ber till gud att hon inte ska börja prata om frukter, kan bara tänka mig vilka oneliners han har om meloner, bananer och passionsfrukt.

”Jo, vi hade ju en fruktodling”, börjar hon.

Jag tittar ut genom fönstret och ser vad jag redan visste. Vi är fortfarande i Majorna. Det här kommer att bli en ohygglig hemfärd.

Killen öppnar munnen …

RIDÅ