Trubadur och moll

Två gatumusikanter fångade min blick i går, en av en kul anledning, den andre av enkom sorgliga anledningar.

Numero uno. En rätt så påver gitarrist spelade i tunneln mellan Centralen och Nordstan. Det intressanta var att en tjej satt på marken och tittade storögt och beundrande på honom. Låten var kass, men kärleken i blicken tvättäkta. Vackert.

Nummer två (i uttryckets otrevliga betydelse. En svensexa (but of course) slog till i lördagsrusningen. Killen som hade så fantastiskt fyndiga kompisar – det vill säga gänget som tyckte att en höhödag är bättre än en hahadag – var utspökad i drickahjälm, fula kläder, hade en bunt rosor och en gitarr. Och vad föreslog snillen-spekulerar-gänget att han skulle spela: Björn Rosenström – vi är pojkarna som busar, med flickornas små musar… Det rev inte ned applåder direkt.

… och jag undrar. Varför ska man fira en vän som ska gifta sig genom att förnedra honom och kamouflera sig själv med en taskig burk importerad starkbirra klockan 11.00 på en lördag? Hade jag haft såna vänner hade jag förmodligen fått förklara för ingripande ordningsmakt varför jag drämde till min blivande best man med en gitarr och försökte strypa en annan med den tunnaste strängen. Suck.

Det var det, det. Inget mer att säga i dag. Äro för trötter.

2 reaktioner på ”Trubadur och moll

  1. Hade skolkamrater som bla rakade håret av den blivande brudgummen. Den blivande bruden var inte glad och ”kompisarna” blev portade från bröllopet… Det är också ett minne…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s