Han pausar vid Mariakyrkan. Tar lite extra tag om rollatorns handtag med högerhanden för att inte tappa balansen och lyfter sen vänsterhanden för att titta vad klockan är. En vindpust välter honom nästan. Han är jättegammal och jättevacker.
Den gamla dagen på spårvagnen som susar förbi har omsorgsfullt lagt färger och toner på sina kinder och ögonlock. Den brokiga hatten sitter där den ska och hon är på väg till ett centrum hon minns från många decennier.
Urgamla herren stoppar upp trafiken i några sekunder där Allén skär över Avenyn. Hans stavgång är inte snabb, men fin.
Mormodern i grön farmorskappa lutar sig nästan ända in i anslaget på väggen inne på ICA. Jag vet inte vad det står, men det är intressant tydligen, och kanske suckar hon över att på hennes tid var välskrivning the shit, istället för särskrivningar. Jag ler.
Den korta, krumma damen i kassan ser nästan ingenting. Hon har en dotter som var ung för länge sedan med sig. Försiktigt lassar den gamla upp barnbarnens godis, en butelj Bayerskt till sig själv och sen känner hon noga, noga, noga så att vagnen är tom. Det är otroligt rörande
Mannen och kvinnan som möter mig vid Kärralundsgatan går långsamt och ser lyckliga ut när jag ställer mig som i givakt för att ge dem företräde på den smala asfaltsfläcken som är en spång över vattenpölshavet.
På andra sidan gatan besöker ett par sin mor/svärmor. Hennes hår är kritvitt, stegen av myrtyp, men deras tålamod är oändligt, för den gamla är oändlig.
Gamla är vackra och när jag leende ser hur de lever – om än lite långsammare än förr – kan jag inte annat än att känna hur vämjeligt det är att någon attackerar en man i Landskrona och sen slår ihjäl hans hustru när hon vill skydda maken. Att istället för att fira en 50-årig bröllopsdag tvingas be läkaren att koppla ur respiratorn är något som ingen ska behöva drabbas av.
Alla jag mötte idag är mamma, pappa, farmor, farfar, morfar, mormor. Älskade och så vackra. De är vad vi ska bli i morgon. Hur kan någon slå ihjäl det?
… och redan nu, innan det eventuellt sker. Skippa kommentarer om varifrån gärningsmannen kommer. Det ger jag fan i.
Word up, Anjo 
Du skriver så vackert om något så vackert och i slutet sorgligt. Jag fattar inte, förstår verkligen inte, hur det kan slå så slint i huvudet på någon att man slår ihjäl en gammal tant på en parkeringsplats. Hur kan man låta sig bli så provocerad?
Det kan man inte, det är fullständigt sjukt.
Precis det du skriver är vad jag önskar, hoppas, att vi alla ska få uppleva. Att leva långt och lyckligt, att ha nära och kära som faktiskt har tålamod med långsamma steg och krum rygg när vi själva står i kassan på Ica och försöker minnas pinkoden.
Jag firar påsk med min sambos 91-åriga mormor. Det är helt fantastiskt. Helt fantastiskt! Att vara 91, att ha få ha levt och upplevt ett så långt liv och ännu vara frisk och ha hjärnan i behåll, vilken gåva det måste vara.
Men som hon själv säger:
Jag har överlevt ett barn, två män, alla mina vänner är döda och jag är nästan 30 år äldre än dom som kommer nya i min PRO-förening. Det är inte alltid det är kul att bli såhär gammal faktiskt.
Fast det är roligt att hänga med henne. Det ÄR det.
Det är något jag kan förstå. Jag tror att vi lite till mans tycker att det är mer naturligt att gamla dör än att unga gör det, men så tänker jag på de gamla. Hur måste det inte kännas när deras vänner dör en efter en? Blir man rädd då?
Hur som, så länge de finns här är det vår plikt att göra det bästa vi kan för dem (och alla andra med för den delen).
Jag har hört, från säkra källor, att (den misstänkte) gärningsmannen är född på samma planet som jag! Nu går jag omkring och väntar på att Sverigedemokraterna ska knacka på och be mig lämna planeten.
Ibland vill man lämna den här planeten…