Bara jag lyssnar

Jag var på väg till landet och skrev ned något i min bok. Han tittade på mig och frågade misstänksamt om jag skrev upp honom. Min skakning på huvudet övertygade tydligen, för han slappnade av.

Blicken var sådär sorgsen som den blir hos de som levt utanför för länge. Några av tänderna saknades i överkäken och jackan var smutsigt rosa. Han hade suttit i trappan på First Hotel och druckit öl när några skulle åka upp och då hade rulltrappan stannat, berättade han.

”Vet du vad de gjorde då? De ringde 112! Vad fan är det? Här svälter halva världen och så ringer de 112 för att en trappa inte funkar. Det är sjukt.”

”Märkligt”, flikade jag in.

”Märkligt? Det är fan helt otroligt.”

Jag höll med och sen förklarade han att han inte bodde på det hotellet. Han hade bott på Frälsis i tolv år, däremot.

”Jag var en jävligt bra plåtslagare”, sa han sen. ”Det är jag fortfarande, och jag hade säkert kunnat få jobb, men …”

Här tystnade han och skakade på en plastpåse där tre burkar avtecknade sig mot plasten. Ännu en sorgsen ögonblinkning och så förklarade han att han tyckte om spriten för mycket.

Jag nickade, han nickade och sen sträckte han fram handen. Han klämde den hårt – jodå, han hade fortfarande greppet som han sa – och så svajade han bort mot utgången.

Några sekunder senare hörde jag honom säga till en herre att man inte fick komma in om man inte var minst 2,06 lång. Denne svarade helt kort: rör mig inte. Jag suckade. Så lätt vi glömmer att de som har det jobbigt finns och när vi påminns kan vi inte ens ge dem ett par sekunder utan att vråla.

Jag gick till min buss och hörde en välbekant stämma igen. Den något påstrukne mannen hade nu lagt sig på en av bänkarna, precis bredvid ett väldigt olyckligt par från Eritrea. Han förklarade hur det låg till och jag klev på bussen och åkte iväg.

Sov gott på Frälsis, broder.