Steg

Jag går omkring på Östra kyrkogården. Fastnar vid Karin Boyes grav. Det ligger några vita, putsade stenar på namnplattan. Aldrig bortglömd, denna vidunderliga poet.

Går vidare, passerar ett träd vars stammar delats i två, som ett v. Det känns som om det är livet som triumferande retar döden. Och jag ler.

Längre fram. Två gravar med små, små hjältar. Stulna redan när de är några månader. Jag får en klump i halsen när jag tittar på leksaksbilarna, nallarna och änglarna som pryder deras för tidiga viloplats. Ändå, är det svårt att inte le när man försöker se de här två små själarna på busäventyr i paradiset.

Östra kyrkogården är en vacker plats, särskilt sommartid. Färgerna, fågelsången, humlornas och getingarnas muntra surrande. Så mycket liv, så mycket värme – trots att här finns så mycket död, sorg, tragedier och annat dolda bakom namn och under stenar.

Hur många kilo sten står här?
Hur många historier vilar här?
Hur många tårar har fällts vid sista farväl?
Hur mycket kärlek har viskats vid bårar här?

På väg ut mot brokiga Kålltorp ser jag en gammal dam. Omsorgsfullt krattar hon en livskamrats viloplats. Det är vackert.

Ändå, jag drar mig tillbaka till de två småpojkarnas viloplatser. Känner frågorna om meningslöshet bubbla upp i mig. Då ser jag dem. En farfar, en farmor och en krigare. De krattar löv i en trädgård. Farfar krattar inåt och gör en fin hög. Den lille krattar inifrån högen och ut i trädgården. Det är otroligt ineffektivt. Det är underbart.

Och jag ler …fullständigt och totalt. Det är en vacker dag.