Okej, jag tappade 30 år i eftermiddags.
Vi ska börja träna med korplaget klockan 7.15 i morgon (hallå, psykakuten!) … och jag fick ta hem en helt nyinköpt fotboll över natten. Jag gick från kontoret till Olskroken med en fotboll i näven.
Och det kändes som 1979, fast då var det ju en läderkula som man tog med sig till grusplanen bakom huset. Där sköt Bosse Jakobsson en dönare rätt igenom ett köksfönster på andra våningen en gång och drog man till rejält åt andra hållet hamnade bollen i skogen.
Men, åter till nuet.
Åh, som det kliade i fingrarna. Jag ville studsa bollen hela tiden och emellanåt var jag tvungen att jonglera den mellan händerna bara för att höra det där dova, dämpade ljudet.
Särskilt när jag gick över gator och utmed ån var det extremt svårt att låta bli att studsa bollen. Leva farligt, ni vet.
37 år? Nja…
Word up, Anjo 
Känslan av en ny fotboll mot skon, knät, händerna eller pannan är en nästan lika ljuv känsla som att hålla en varm och mjuk hundvalp i sina händer och nosa den i nacken.
Ljudet av en välpumpad läderboll som studsar mot marken smeker örongångarna på samma väna sätt som det där kluckande ljudet som uppstår när man drar ur korken ur en nyöppnad flaska Knockando.
Jag förstår din och delar din känsla. Fotbollen är världens käraste leksak och det som gör pojkar av män (eller flickor av kvinnor för den delen), nu när ingen gör militärtjänst eller repmöten längre.
Jag är närmast gråtfärdig. Fotboll är poesi. Den lilla, lilla andel frukt som ändock finns i en flaska läskeblask. Halleamen!