Sårbarheten

Det slår mig, gång på gång, hur små och sårbara vi är. När naturen säger sitt, då är vi liksom inte i ett läge att vi kan snacka omkull den.

Jag såg i morse hur munkar i Tibet brände offer för en jordbävning, även om de i vissa fall gav offren en himmelsk begravning, vilket är en vacker omskrivning för att låta gamar äta upp den avlidne.

I Europa kan vi inte ta oss någonstans med flygplan. Hittills har mitt förslag till LFV att återinföra luftballongen som huvudsakligt flygmedel ignorerats, vilket för övrigt är en skandal.

Det är naturligtvis inga katastrofer att vi får strunta i att flyga (jag bommar en tjänsteresa i morgon, vilket är trist, men bara just det). Det är på sin höjd ekonomiskt eller fysiskt jobbigt, men samhället är så sårbart och vårt sätt att leva så bräckligt.

I vintras tog snön kål på järnvägen. Nu sätter en vulkan alla flygplan på plats. När stormen friskar i försvinner elektricitet och ibland stora skogar. Och översvämningar dränker allt. Tjälen lämnar trasiga vägar efter sig. En tuff vinter hotar vattenledningar, förstör vägar. Regn förstör skördar. Regnbrist förstör skördar.

I Sverige är det, återigen, sällan katastrofer. Det är inte tusentals döda här. Vår värsta katastrof inträffade i och med tsunamin på främmande stränder. Vi har inte Haitis jordbävningar, Asiens monsuner, Floridas orkaner, Etiopiens torka, Islands vulkaner och så vidare. Men, vi har, när det väl gäller, en total maktlöshet. Vi må ha maskiner, instrument, ingenjörer, sandsäckar, sydväst och seismologer. Det spelar ingen roll. När naturen säger sitt kan vi bara, i bästa fall, överleva och börja om.

Det är på ett sätt knäckande, men på många andra sätt helt underbart häftigt.