Och nu då?

Jag såg något vackert i fredags. En man gick längs en grusväg utanför Göteborg. I vänsterhanden bar han en resväska, en sån där gammal, brun och nött skinn- eller fuskläderväska. Han gick långsamt, väskan var nog tung, i riktning mot ett vitt hus på en liten tomt.

Det var oerhört rörande.

Jag bar själv en koffert. Fylld med sorg. Men, när jag slutligen öppnade den häromsistens flög sorgen ut som färgglada fjärilar och var inte mer. Plötsligt blev min koffert en lattjo lajban-låda. Det var lite oväntat, men väldigt välkommet.

Och otroligt rörande.

Det är märkligt. Mellan stunder av totalt flyt i skrivandet har jag vandrat över stock och sten letandes efter vad då? I åtta jävla år. Sen förstår jag och känner mig nästan rånad på en väsentlig del av livet.

Och nu då?

Vad gör jag när idealiserade bilder och putsade minnen rasar ihop för att jag förstår hur det var fel, fel, fel? Hur ska jag resonera när det jag trodde var medicinen i många år egentligen var giftet, cancern som tuggade i sig mer och mer?

Jo, jag ler.

Jag ler när vi sitter på en pizzeria strax innan ett debacle mot Brommapojkarna. Ler åt två snedseglare som sitter mittemot. Skrattar och är så glad att jag aldrig drunknade i skiten för några år sedan. Glad över 2 x 31 mil i buss till Åtvidaberg på lördag med gamla vänner och en särskilt välkommen duo som levt tuffare än många. Det blir blött, högljutt och förmodligen ytterst oakademiskt.

Det är så underbart. Och jag älskar det.

Många gånger ville jag fly från det. Vända det ryggen. Det var så lätt att hitta felen i det livet. Allt annat var vackrare, men egentligen blå dunster och bländverk. Det här är mitt liv. Jag känner det när jag sitter och äter en kebabpizza och dricker öl. Jag känner det när jag hälsar på hundratals av grabbarna och tjejerna. Varje sång, varje känsla. Det är jag, det brinner i mitt blod.

Och det är så skönt.

Jag flinar när jag sparkar snett på bollplanen. Ritar små gubbar i ett block. Skriver bättre än någonsin. Skrattar med C. Jublar ikapp med P på konsert. Strålar med gänget i stora baren. Har för mycket att göra, men känner att jag har all tid i världen. Det enda jag inte får fason på är golvlisterna här hemma. Jag har till och med återupptäckt lunchlådorna och motionslusten.

Och nu då?

Hur toppar jag det här? Tja, jag får nog öppna lattjo lajban-lådan. Eller konvertera till surrealismen fullständigt.

Fint.

3 reaktioner till “Och nu då?

  1. Har bestämt mig för att inte ”anonymläsa” sådant som rör vid mig. Vill säga hej 🙂 Om jag nu mindes hur, genom vem, jag hittade hit… men i bloggvärlden korsas mötesplatser av så många spår och stigar. Du skriver magiskt, ditt språk får mig att dröja, vilja veta mer. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s