Jag hade kunnat skriva ett surt inlägg om hur uselt allt var, men det här är en blogg som är rätt begränsad när det gäller fotbollssnack.
Istället väljer jag att le åt dagen på väg till, i och på väg hem från Åtvidaberg. Det är en fläck på kartan, men lite charmig. Vi åt dagens lunch – plommonspäckade fläskrullader – som vi bar iväg på brickor. Den ensamma flickan bakom disken tog betalt, bar ut mat och var hela tiden glad.
Det var som i en annan tid – välkommen till 50-talet, kändes det som.
Runt arenan hade vitsipporna sprayat marken och det var mycket av den där alla-hjälps-åt-känslan i byn (?).
Vägen hem tog oss genom ett vårlandskap. Solen var på väg att ge upp när vi susade ned längs Vättern. Träden var en blandning av rost och brandgult. När solen till sist sjönk undan blev de först mörka skuggor och sen en del av nattens kompakta mörker.
Det var otroligt vackert. Trots att den gröna explosionen ännu är några plusgrader bort.
Matchen var skit, men annars var det en fantastisk lördag.
Word up, Anjo 
Fantastiskt. Undrar om vi båda blitt vuxna när faktum som förluster ibland faktiskt KAN överbyggas av själva resan, sällskapet m.m
Åtvid är en av de där sista byarna som har kvar traditionella fik och lunchhak. Såna som inte finns i mina trakter där en slät svart är obsolet.
Exakt, broder. Så är det.