Vågskål

I den ena vågskålen lägger jag promenaden i morse. I backen ned mot spårvagnsstallarna är träden så gröna de kan bli. Jag har skrivit det förr, så här års ser bladen nästan ut som om de doppats i en djupgrön färg. Nymålad vår får mig att må bra. Blommorna på träden bredvid den lilla kyrkan lämnar grenverket när jag passerar. En liten vindpust leder trädets glädjetårar över årstiden ned mot marken. Jag sträcker ut mina händer och fångar ett rosa och vitt mirakel som sakta singlar i gryningen. På en liten plätt skuttar harar omkring. Vid varje hopp ler jag. Det är morgon i vår vackra värld. Solen sträcker på sig, redo för en arbetsdag.

I den andra vågskålen lägger jag en kommandoräd på internationellt vatten och en idé om bistånd som slutar med åtminstone tio människors död. Tio människor som aldrig får se blommor och nymålade träd igen. Och mängder av andra människor som kidnappas på öppet hav och nu ska åtalas för att ha tagit sig in i Israel olagligt. Det är chockerande och absurt i sin otäckhet.

Jag är glad att jag såg den fina vågskålen i morse. Annars vet jag inte hur länge jag skulle orka läsa, se, uppleva och försöka förstå det där mörkret som människan så ivrigt omfamnar i den andra vågskålen.

Nutid och medeltid

Järtecknen hopar sig i riket. Vi måste vara på väg mot apokalypsen. Det är elände och mer elände.

Vi missade fotbolls-VM och mängder av människors skäl att leva den här sommaren rycktes bort. Den ende som kom till VM var Lagerbäck (hoppas du inte fick kontraktet i ett Nigeriabrev, Lasse).

Sedan sprack det big time för hockey-bockey-gänget och vi fortsatte resan mot undergången när vår statsreligion – Eurovisionsschlagern – utrotades trots att vi skickade en lucia i röda Converse.

Det är nu vi måste få hopp igen och vad händer? Jo, det kommer tydligen en parodi på Beck på bio. Ni hörde rätt – en parodi på filmserien som är en parodi på sig själv redan från början. Namnet? Kommissarie Späck! Bozhe moi! Hur ska ett enda skämt där överträffa de ursprungliga filmerna?

Dessutom sprids allt fler pressbilder från en nyinspelning av Åsa-Nisse! Jesus Kristus. Vad kommer härnäst? Ska alla börja prata som i Hedebyborna och leka Åke Söderblom när man beställer en flaska pilsner? Varför inte göra en ny version av Jubel i busken också? Låt Peter Harrysson och Kicki Danielsson ta över efter Cederhök och Hedenbratt.

Fast, utanför kultur och sport då? Ja, där blir det tydligen tre veckors bröllops-tv på TV4. Boxer-Robert ska gifta sig med Törnrosa och i väntan på att vaxfiguren från Ockelbo (eller en buktalare) säger ja ska vi genomlida tre veckors yra.

Butikerna fylls av osåld rojalistisk choklad, det är extrabilagor och stenåldersfirmorna kyrkan och hovet trilskas om kungen ska föra fram Vickan eller ej. Skit i det, se bara till att han inte kallar Daniel för Örebroare.

Nåväl, en liten dna-sträng i mig vill ju tro att Daniel i sista stund ska ryta till, kasta sig i en takkrona och svinga sig upp på kyrktaket skrikandes: mig Tarzan, du Jane.

Fast, givet det här årets uselhet säger han väl ja och stoppas sen upp bland de övriga marionetterna på slottet. Säg hej till publiken, Daniel.

Well, well, kan vi hitta något litet ljus i mörkret? Något hopp om att svensken är på rätt väg? Nej, det är tyvärr så att vi på scenen också ger plats för Nathalie Schuterman. Hon säljer väskor, ungefär som andra knallar, men lite dyrare. Vad som menas med ‘bag’ i engelsk slang har väl sällan varit mer träffsäkert?

Jag menar, förr var entreprenörerna som Kamprad, idag har vi Schuterman som i en enda intervju kan framstå som så jävla kort att Svenska Hollywoodfruar ter sig som Snillen spekulerar i jämförelse.

Hennes kommentar om folk som tycker till om henne:

Folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. De kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Jo, sa jag förresten att Onsalakorv är från Finland. Allt är kört. God natt.

Chipstårar

Först missade vi fopolls-VM. Sen bidde det ingen final i varken OS eller VM för Tre Kronor – och i veckan åkte vi ur Tuggummipopfestivalen innan finalen ens började. Fan, det här kan leda till enorma vinstfall för chips- och diptillverkarna, slår det mig jag när jag återvänder hem från ett barnkalas.

Och, mycket riktigt. På Olskrokens gator är det en märklig syn. Stora gäng, som skulle suttit och väntat på att säga ”fel låt vann” efter att ha telefonröstat för 200 spänn, drar fram längs Redbergsvägen. Här och där bryter små slagsmål ut. Folk har ingen schlagerfestival att titta på längre, det är en chockartad stämning. Tristess, apati, vilsenhet.

Men, ingen äter chips!

Plötsligt rullar en stor lastbil in på gatan. Där står ett gäng ungdomar och kastar ut grillchips till folket. Mängder av påsar träffar trottoarerna. En man på flaket har megafon och rabblar ett budskap.

”Chips behöver inte schlagerfestivalen. Man kan äta chips ändå. Ät chips ikväll. Chips är nyttigt.”

Då vaknar folk till, de går från att vara schlagerzombies till chipsfabrikantslynchare. Lastbilen stannas och alla ombord rullas i dip och gräddfil innan de binds fast vid ett träd i väntan på trutarnas ankomst.

En polisbil kommer fram och en grånad konstapel hoppar ur.

”Det är pöbeln som styr nu. Men, det är åtminstone lite mer hälsosamt att springa omkring på gatorna än att äta chips. Fan, jag tror att Anna Bergendahl gör mer gott för folkhälsan än Anna Skipper.”

Jag pekar på trädet där chipstillverkarna väntar på pickande fåglar. ”De håller nog inte med.”

Polismannen rycker på axlarna. ”You win some, you lose some. Omelett och knäcka ägg, du vet.” Han hoppar in i bilen och kör iväg. Pöbeln har nu hunnit in på ICA och jag anar lukten av den brinnande chipshyllan.

”Rädda oss”, vädjar chipsmännen och tittar på mig. ”Estrella betalar dig vad du vill.”

Jag skakar på huvudet, väl medveten om att en del av mobben står redo att ta mig av daga om jag ingriper. Lite fegt blir jag en medlöpare och säger, vilket i och för sig är ärligt: ”Olws cheez doodles är det enda jag gillar. Sorry.”

Fåglarnas vårkvitter störs inte av schlagermissljud från varje tv-apparat. Det är en annorlunda lördag.

Skakigt

Jag möter honom varje dag på väg till jobbet. Han går med sin dotter till ett dagis. Han går ryckigt och har skakningar i kroppen. Jag vet inte om det är Parkinsons eller något annat, men när jag ser honom ser jag bara det jag önskar att alla ser när han går förbi: ett hjärta som inte är ryckigt – men slår, pulserar och vibrerar som alla andra hjärtan.

I dag ser jag honom när han och dottern går hand i hand. Han tittar sig noga för innan de korsar spårvagnsspåren. Hon har en rosa keps och håller en ballong i ett snöre med sin lediga hand. Hon är glad. Han är allt en pappa ska vara.

Solen lyser. Och kärleken, på skakiga ben men så jävla vacker, korsar ett spårvagnsspår.

På andra sidan ån ligger den vita gräsanden och vilar.

Det är ingen dålig dag.

Älskade mörker

Woven Hand på Storan i går. Lika magiskt som den här bilden är usel.

Det var blytungt, svarta texter, talande i tungor, mandolin, tungt gung, spröd sång, gap.

Jag har alltid lockats av David Eugene Edwards mörka röst, blandningen av apokalyps och kärlek som vävs ihop i otroligt vackra melodier.

På skiva är det väldigt bra. Live är han förtrollande. Särskilt i en intim, mörk lokal där ljussättningen får honom att se ut som hämtad ur en skräckfilm. En svartrock, men samtidigt ljust mandolinklingande.

Det är komplext. Det är så osannolikt bra. Det är mitt älskade mörker.

There’s a sorrow to be desired

Ösregn

En del börjar sin födelsedag med frukost på sängen, skönsång och så vidare. Själv inledde jag den med att spela korpfotboll på Heden kl. 7.30.

  • Det ösregnade.
  • Vi förlorade med 1-0.
  • Jag trampade av mig skon i anfallet som ledde till matchens enda mål.

Men, det var fantastiskt kul ändå.

Kom igen gubba’ i kvadrat, liksom.

…och dagen kommer bara att bli bättre och bättre.

Charmig tragedi

Några dagar innan jag officiellt får rispa in ännu en årsbilring i midjan firade jag igår med familjen. Det blev en fantastisk dag. Det började direkt med att ett gäng lastbilar fick för sig att dundra förbi på vår lilla väg hela dagen – perfekt. Sen kom ett gäng glada och tacksamma typer.

Syskonbarn: Vad gör du?

Jag: Pastasallad.

Syskonbarn: Är det äpple i?

Jag: Ja.

Syskonbarn: Jag tycker att det är äckligt med äpplen i pastasallad.

Syskonbarn 2: Vad gör du?

Jag: Grillspett

Syskonbarn 2: Vad är det på?

Jag: Kyckling och zucchini.

Syskonbarn 2: Jag hatar zucchini.

Syskonbarn 3: Anjo, kycklingen är rosa. Min mamma har sagt att rosa är farligt.

Jag: Oj, vad hemskt. Det här är det sämsta kalas du varit på, va?

Syskonbarn 3: Jaaaaa.

Jag: Hörru, tjejen. Du behöver väl inte ta alla jordgubbar innan resten kommer. Det finns andra som vill ha.

Syskonbarn 4 ler och tar fler jordgubbar.

Jag: Hallå

Storebror: Tjänare, vad gör du?

Jag: Tja, jag har fixat quornbiffar i ett par timmar så att även M får något gott grillat.

Storebror: Aha, eh hon kunde inte följa med.

Jag tittade på mina kladdiga händer och suckade.

Nåväl, det verkade dock som om alla diggade buffén, det nygjorda barley water som jag borde börjat med tidigare, frukten och så vidare. Vädret var fint. Presenterna roliga, tålmodige Jompe fick 100 klädnypor i håret, Bella ville ha raptävling med sin morbror, Signe gav mig en äcklig skalbagge och så var det liksom inget mer med det.

Nästa gång är jag ännu äldre.