När alla andra cyklar gick på fredagsdejt fick Sture och William vackert stå kvar i stället.
”Jag är inte vad jag var”, sa Sture.
”Inte jag heller”, sa William.
Bredvid honom låg ett tomt paket cigg. Han hade kedjerökt för att bli av med stressen över att inte vara en hybridcykel med 21 växlar.
Sture suckade. Han var en bit bortom medelåldern och såg inte hur han skulle hitta en ny hjärtevän.
”Om jag ändå hade gyllene ekrar, då kunde jag fått en senare modell av damcykel”, sa han.
William suckade. ”Men, det hade ju varit en chimär, Sture. Det hade inte varit äkta.
”Kommer vi någonsin att få rulla längs knastrande grusvägar igen, min vän”, sa Sture. Han lät nedslagen.
”Jag vet inte”, sa William. ”Jag vet inte.”
Det var en kall och tyst fredag kväll i cykelstället utanför Göteborg Energi. Det var som om luften gått ur den helt och hållet.
Ofysat… Fläskbra!!! Du har en imponerande fantasi, min vän! Ytterst inspirerande!
Jag tackar ödmjukt. Även din blogg är en källa till glädje. Ska försöka kommentera det oftare.
Oj… tackar o bockar för den komplimangen!
Väl bekomme.