Inatt sov jag förbannat illa.
Jag drömde tidvis om dagen som väntade, måndagen den 10 maj. Ångest inför vad som nu var ett faktum.
Vårderbyt mot pajsarna?
Nope, något ännu värre – tandläkarbesök.
Jag vet ju att jag och tandtråd inte möts för ofta. Jag slarvar, det blir inflammerat och dessutom går mitt avtal ut nu. Så, alla behandlingar skulle kosta sommarskjortan, sommarfesten och förmodligen vinterjackan.
Framför mig såg jag en scen där tandläkaren kommer in i bödelsluva och har ett glödande järnspett i handen. Hur han skrattande sa att ”nu ska jag dra dina visdomständer, idiot” och ”dags att rotfylla hörntänderna med dina besparingar.”
Noll hål.
Inte så mycket tandsten.
Nytt avtal skrivet.
Väsentligt lägre månadsavgift.
Tack och på återseende.
Om arton månader, sisådär.
Jag känner mig nästan rånad…
Word up, Anjo 
Känner att jag saknar dig.
På riktigt.
Jag är ju inte borta, bara lite mindre ute och rör mig i svängen.