Maj 1987. För en timme sedan hade Stefan Pettersson knoppat in segermålet i UEFA-cupfinalen inför 50 000 åskådare på Nya Ullevi. Blåvitt hade precis slagit Dundee United. Vi var ett gäng smågrabbar som drog oss mot utgången och tänkte reta bortafansen. De var placerade i ena kurvan och vi kom ganska nära. Men, de brydde sig inte om våra taniga långfingrar och gester.
Cirka 2 000 skottar, klädda i kiltar och brandgula tröjor, stod istället och sjöng sig sönder och samman. De hade förlorat med 1-0, men var extremt glada ändå. Vi var lite chockade, men tittade storögt. De hängde i staket, svingade halsdukar, gungade och sjöng, sjöng, sjöng och sjöng:
Hello, hello, we are United boys
Hello, hello, you’ll tell us by our noise
Lagets smeknamn var the Terrors och fansen kallades för the Arabs. Mycket lustiga smeknamn tyckte vi, som mer jordnära kallades för Änglarna.
Mars 1992. Jag var i Perth, Skottland och hälsade på min vän Scott. Han var en riktig die-hard, såg alla Dundee Uniteds matcher på Tannadice. Jag bodde hos hans morfar, somnade ibland med elfilten på och hade det allmänt gott. Jag vaknade vanligen av lukten av frukostkorv, eller om det var mina fötter som brann, jag minns inte så noga.
En dag skulle vi spela inomhusfotboll i Scotts skola och särskilt flickorna hade hört att en svensk kille skulle komma. Claire kommer dit, sa Scott. Han sa hennes namn som om hon var magisk. Hon kom och insåg snart att den förväntade blonde vikingen med blå ögon inte riktigt såg ut så.
Hur som helst. Vi hann också med att träffa Ricky Ross, sångaren i Deacon Blue, vilket var stort. Sen tog vi tåget till Glasgow för att se United mot Celtic. Vi gick och köpte fanzines innan vi tog oss till Parkhead.
”Har ni några bomber, granater eller bazookas i fickorna”, frågade en polis.
”Nej, bara fanzines”, sa jag.
Sen blev vi stående där i en halvtimme medan konstaplarna bläddrade i fanzines och snackade om allt möjligt.
Väl inne på läktaren stod jag i min blåvittröja när en fräknig parvel på nio år kom fram.
”My dad bought a top like that in Gothenburg”, sa han.
”I am from Gothenburg”, svarade jag.
Han råstirrade på mig och sprang sen iväg skrikandes: ”Daaaaaaaaaaaaaaaaad.” Det blev många handskakningar, skratt och en grym eftermiddag trots att United åkte på däng. Men, ingen grät för det. Folk från Dundee är verkligen världens bästa förlorare.
Men, idag vann de. Skotska cupfinalen. Fan, vad rättvist. Up the Terrors!
Word up, Anjo 
Grymt, den där hyllningen hade jag gillat att publicera i nya B&V. Signatur Buttercastle Boys – vad säger du?
Hehe, du får gärna signera den med mitt rätta namn + bloggadressen, inget konstigt med det, Tug.
Lysande skrivet!
Grattis Dundee United
Thanks, mannen
It’s a deal. Tack.
Ah… fina minnen Anjo. Träffade själv ett gäng goa Dundee-supporters på 7:an innan den där finalen. Sedan mötte vi upp dem igen när vi åkte över för returen. I VM i Italien 90, när Sverige och Skottland hamnade i samma grupp, delade vi öl och toapapper på en sleten Camping utanför Genua. Senaste gången var EM 92 då Skottarna hade Göteborg som hemma-arena. Av någon anledning kunde jag inte upplåta mitt golv åt mina kiltklädda vänner, men fixade boende hos en kompis istället. Själv tappade jag kontakten med mina Dundeevänner efter det, men Jesper, min kompis som haft dem boende hos sig, var tydligen över på ett bröllop flera år senare. Fun times. Och JA. Dundee har bästa Fansen ever.
Tug – de nada
Fredrik – ah, vilken story. The Arabs är fan bäst. Vilka människor.