Hans hjärta slog hårt. Hon hade just skickat ett meddelande via Twitter. Ett meddelande till. Han kände för att slå till och skrev: ”Ska vi kanske gå över till sms?”
Svaret kom snabbt. ”Jag vet inte, 160 tecken är ett rätt stort steg från 140.”
Han insisterade och snart kom sms-trafiken igång. Till en början korthuggen, men så småningom allt mer uttrycksfull och det var knappt att de 160 tecknen rymde hennes 🙂
Dags för nästa steg, tänkte han, tog upp telefonen och skrev: ”Facebook? Puss.”
”Jag vet inte om jag är redo, det är så många tecken”, löd svaret.
”Försök”, skrev han. ”Vi gör det tillsammans, du och jag.”
Hon föll till föga och snart växlade de meddelanden och bytte Spotifylänkar. Breven blev längre och längre. Till slut blev de av med 1000-teckens-oskulden. Det var som om en ny värld öppnade sig.
”Vill du ses i verkligheten?”
Hans fråga kom plötsligt, men hon svarade omedelbart ja.
Nervöst klädde han sig, tittade sig i spegeln, luktade på de nyköpta blommorna och log. Det här var så rätt. Fylld av glädje gick han mot torget. Där stod hon, i en röd kappa och med ett försiktigt leende som växte när han närmade sig. Ett par steg från henne sträckte han så fram blommorna. Hon tog emot dem.
”Jag älskar dig”, sa han.
”Är det allt”, sa hon och tittade på honom med blänkande ögon. Tårar trängde fram.
”Jag förstår inte”, sa han.
”Vi ses AFK och allt du kan säga är jag älskar dig. 14 tecken, inklusive blanksteg. En tiondels tweet. Det känns så fattigt.”
”Men, det är inte ordens antal som räknas, det är vad man säger och vad man menar.”
”Jag trodde mer om dig”, sa hon. ”På twitter, i sms och på Facebook har du orden. Här är du tyst och korthuggen. Jag är besviken.”
”Men, jag älskar ju dig”, sa han.
”Det räcker inte. För få tecken”, sa hon och lämnade tillbaka blommorna. ”Här, ge dem till någon annan.”
”Jag vill bara ha dig”, sa han.
”Jag vill ha en man som är längre och kraftfullare. 140 styva tecken, inte ett dussin slappa bokstäver. Hej då.”
Hon gick. Han stod kvar. Oerhört nedkopplad.
Rätt så.
Aj…
Mig – gott betyg från en ivrig salladsodlare, me like
Knockando – därför är verkligheten bäst.
Hehe! 🙂
Jäpp … hehe