Woven Hand på Storan i går. Lika magiskt som den här bilden är usel.
Det var blytungt, svarta texter, talande i tungor, mandolin, tungt gung, spröd sång, gap.
Jag har alltid lockats av David Eugene Edwards mörka röst, blandningen av apokalyps och kärlek som vävs ihop i otroligt vackra melodier.
På skiva är det väldigt bra. Live är han förtrollande. Särskilt i en intim, mörk lokal där ljussättningen får honom att se ut som hämtad ur en skräckfilm. En svartrock, men samtidigt ljust mandolinklingande.
Det är komplext. Det är så osannolikt bra. Det är mitt älskade mörker.
There’s a sorrow to be desired
Word up, Anjo 
Jag också…
Skit i bilden!
Magiska röster i mörkret med ett budskap som når in hjärtat…
Inspiration, inspiration…
Rösten, rösten – den letar sig kvar under huden…
/Marie
Jag också…
Skit i bilden!
Magiska röster i mörkret med ett budskap som når in hjärtat…
Inspiration, inspiration…
Rösten, rösten – den letar sig kvar under huden…
/Marie
Oj…
Det var ju inte meningen…
Att skicka dubbelt, alltså.
Förlåt.
/Marie
Det är lugnt, Marie. Vissa saker kan sägas flera gånger…