Vuvusuck…

Som liten skaffade jag mig snabbt en aversion mot getingar. Däremot är jag rätt kär i deras kusiner, humlorna.

Hur som helst. På sommarstället hade vi utedass och det kunde jag bara använda när solen började gå ned. Då var det nämligen getingfritt ute och jag fick frid att filosofera i lugn och ro. Utsikten var fin med åkrar och skog som syntes i det lilla fönstret.

Sommartid fylldes kvällsluften av ljudet från en fläkt. Det var en bonde i trakten  som hade en svagt brummande fläkt för att torka hö (eller något annat, vad minns jag?)

Jag har ett starkt minne av det fridsamma i allt det där.

Precis samma ljudbild framträdde när jag hörde vuvuzelorna från Sydafrika igår. Ja, förutom att min barndom innehöll en fläkt som överröstades av svalor och bara vävde en tunn-tunn ljudhinna.

Igår var det som om mitt utedass var placerat i mittcirkeln, att läktarna var fyllda av 65000 bönder (alla med varsin fläkt) och att de satsat på en ny form av gräs på sistone.

Herregud, vilket oljud. Okej, det gör inget när TV4 sänder. Robban Perlskog är en vuvuzela på två ben, men att knappt höra Glenn Strömberg på grund av en arena full av tondöva, men ivriga sydafrikaner … AAAAH!

40 000 oinks från södra London med tvivelaktig hygien, som badat i fish&chips och sjunger No-one Likes us? Anytime.

Vuvuzelor en masse? Herregud, nej, nej, nej …