Jag bor i Kalifornien. Där är Arnold Schwarzenegger guvernör. Det är rätt surrealistiskt.
Det är rätt lustigt att David Lindley säger så. Han sitter på scenen i Trädgårdsföreningen iklädd någon form av blårandiga byxor och en ganska brokig skjorta. Det vildvuxna håret får lila toner från strålkastarna och han har så enorma polisonger att James Onedin ser slätrakad ut i jämförelse. Att Lindley anser något annat vara surrealistiskt är rätt …eh, surrealistiskt. Förmodligen är det bara han och min pappa som skulle satsa på dylika kläder som dagens outfit.
Lindley är för övrigt en virtuos på allehanda stränginstrument. Det är en löjligt bra uppvärming. Sen kommer Jackson Browne och det blir magiskt bra. Bandet är så samkört och så rätt. Det är grånade män utan överdrivna gester – och en färsk körsångerska som är så lycklig att hon är något av det finaste jag sett.
Jackson Brownes röst är otroligt vacker. Mjuk, men ändå kraftfull. Lika bra som den är i hans långsammare låtar gör den sig när bandet verkligen ger allt. Konserten är maffig, trots att jag inte får höra Fountain of Sorrow. Det går inte att värja sig mot bra musik, helt enkelt. Den gör en lycklig, även när regnet faller.
Och, finns det vackrare ställen att lyssna på musik än Trädgårdsföreningen? Egentligen har jag bara ett minus i boken – den rätt meningslösa mat- och dryckavdelningen. Kostar plåtarna 600 spänn kan man begära lite mer av arrangörerna än korv och folköl.
Till sist var jag närmast att betrakta som lammkött på konsertområdet. Mycket grått, ”minns ni 68” och flyende hårfästen. Antingen är de unga i hjärtat, eller så är jag en gubbe. Inga kommentarer på det, tack.
Take it easy …
Word up, Anjo 