Jag undrar om hon är tio är fyllda. Hon är jättekort, har en ganska stor jeansjacka och håller krampaktigt fast lättmjölken och baconpaketet som ligger på rullbandet. Hon når nämligen inte in för att ta tag i de där klossarna som skiljer kunderna åt.
I sin andra hand håller hon en tjuga och ett ICA-kort. Hon är helfokuserad när det blir hennes tur. Blip, blip – det blir nitton kronor, hälsar kassörskan.
Flickan räcker fram tjugan. ”Ska du dra kortet”, frågar tjejen i kassan. ”Visst, men jag ska inte betala med det”, säger flickan. Hon drar, trycker på stopp-knappen, sen rasslar det till i skålen. ”En krona i växel och här har du ditt kvitto”, säger kassörskan.
Det är då flickan säger det:
”Tackar.”
Bara det ordet.
Tackar.
Jag tycker att det är otroligt fint. Sen går hon runt, plockar åt sig varorna och går hem. En liten hjältinna med bacon och lättmjölk i famnen.
Tackar …
Herregud, vad fint.
Word up, Anjo 
Oerhört fint faktiskt.
Det är fint!
Jag har fått vara med om detta ett flertal gånger.
Kanske inte exakt dialog, men nästan.
Jag förundras…
Blir varm om hjärtat när jag går därifrån…
Hoppet, värmen, och att vi faktiskt kan ta in vår vardag…
Det gör mig glad i min själ när jag går därifrån och tar det med ända hem till min dörr.
Glad att du också ser och tar in…
/Marie
Daniel – jäpp, väldigt.
Marie – det är oerhört värmande med de små som går ärenden. Minns hur det var när jag själv gjorde det … tidigt på 80-talet.
Vad fint att du tycker det är fint. Man smälter för bägge sakerna… 🙂
Tackar 🙂