Inget snacks

Så, jag mötte den här fina saken i skogen. Den satt ensam och övergiven på en bänk och liksom skrek: ta med mig hem.

Och, jag ville ge dessa chips ett nytt hem i min mage. Måhända lite trångt och mörkt jämfört med en bänk i Delsjön, men de skulle åtminstone bo nära ett stort, varmt och vackert hjärta.

Just då kom jag på vad min ömma moder alltid har sagt till mig: ”Vad du än gör, pojkvasker. Ta aldrig med dig en okänd påse chips hem. Vem vet var den har varit?”

Jag lämnade chipsen där, gick resten av min långa promenad och tänkte som så att en påse ostbågar kan få bli nya inneboende hos mig.

Just då kom jag på vad M sa till mig, vilket förändrade saken: ”Jag kallar ostbågar för pillerompisar för det är så man luktar om händerna när man äter dem.”

Så, här sitter jag nu med ett äpple och ett glas vatten.

Suck …

Åldersdiskriminering …igen

I veckan råkade jag ut för ett brutalt påhopp, på grund av min ålder. Det verkar vara legio i Olskroken numera. Något jag blev varse i förmiddags när jag – trots att ingången bevakades av en dragspelare – tog mig in på systemet.

Jag stod i kön med min vanliga dos, en flaska marinella 12 Björnebryg en koskenkorva + lite körsbärsvin en flaska rosé, när en äldre gentleman lassade upp sina varor. Han var runt 50 år, det är i allmänhet folk med den långärmade tröjan löst knuten över axlarna och de nakna fötterna nedstoppade i ett par seglarskor. Det skulle köpas några bibbar, ett lock öl och även en flaska Chivas.

”Kalas ikväll”, sa kassörskan och log.

”Jäpp, vi har grillfest med alla grannarna i villakvarteret”, sa mannen.

Kassörskans leende försvann. ”Har du legitimation, möjligen?”

Mannen, som blev lite mallig och drog in den potenta mellanchefsmagen lite, fiskade upp ett körkort ur bröstfickan på den alltför uppknäppta skjortan. ”52 år, det kan man inte tro, va?”

Kassörskan skakade på huvudet. ”Jag kan inte låta dig handla, vi har våra regler tyvärr. Var vänlig och ställ tillbaka varorna.”

”Men, vad säger du? Jag är 52. Det är 20-årsgräns här.”

Kassörskan skakade på huvudet igen. ”Folk i 50-årsåldern som anordnar fester är inte godkända köpare. Ni har en kväll när barnen är borta, ni grillar dussinkött på dyra grillar ni inte kan använda och ni dricker er till ett läge där det bara krävs en blick för att ni ska ha en pinsam herdestund med grannfrun eller spöa upp någon annan granne för påstådda oförrätter. Med andra ord, ni retarderar till en nivå som motsvarar omogna 17-åringar. Och, 17-åringar får inte köpa alkohol här. Var vänlig och lämna butiken nu, annars får jag kontakta vakten.”

Mannen lommade iväg. Jag ställde ner min flaska och tittade på kassörskan.

”Jag ska dricka den här i min ensamhet och sen balansera naken, förutom ögonbindeln, på balkongräcket samtidigt som jag jonglerar med sju vattenmeloner”, sa jag.

”Ha en trevlig kväll”, log hon till svar.

Kämpar

Det finns en vacker mor i ett rött hus. Hon kämpar med orden, en promenad runt huset är ett äventyr. Hon är starkast i världen.

Det bor en bra-bra vinnare i min lilla stad. Hon har kämpat länge för att besegra det som gjort ont. Hon kallar mig sin vän. Jag spricker nästan av stolthet.

Själv kämpar jag inte längre som förr. Jag kan inte fortsätta slita mot ett mål som är fult. Jag hittar rätt istället.

Det är en känsla jag vill kämpa för, glädjas åt och hjälpa på alla sätt jag kan. Och precis på samma sätt känner jag när jag tänker på vackra mödrar och bra-bra vinnare.

Fint är det.

En dålig idé

Jag läste på skylten i butiken när jag skulle handla igår: ”Visa leg om du ser ung ut eller är under 30 år när du köper folköl eller tobak”.

Tja, varför inte? Så, jag tog två folköl och lämnade fram dem och körkortet i kassan på ICA Olskroken. Kassörskan tittade inte på kortet ens, hon bara skrattade hest och sa: ”Du ser inte ung ut, och det finns inte på kartan att du är under 30 år, hahaha.”

En riktigt gammal kärring bakom mig såg det hela, skrattade och klämde samtidigt åt sin vetemjölspåse så hårt att den exploderade. Jag täcktes av mjöl och strax vrålade kassörskan av skratt: ”Nu ser du nästan yngre ut, hahahaha.”

”Ville han visa leg”, ropade tjejen i kassan bredvid. ”Skicka hit hans körkort så jag får se hur gammal han är.” Min kassörska kastade vidare kortet och den lilla tjejen fångade det. Hon tittade noga på kortet. ”38 år? Det här måste vara en förfalskning, jag hade gissat på 55 med den hållningen och det där gråspräckliga skägget.”

Kortet gick vidare till kassorna 3, 4, 5, och 6. Överallt stoppades kön upp, folk tittade på kortet ihop med kassören/kassörskan och tisslade, tasslade, tittade, blängde, fnissade och skrattade högt:

”Vad? Ville han visa leg?” ”Vem fan skulle tro att han är ung?” ”Vilken tönt!”

Till slut kom kortet till sista kassan och skrattfesten kulminerade. ”Kan jag få mitt körkort tillbaka”, sa jag till min kassörska. ”Visst”, sa hon och ropade på dem längst bort. En liten pojke kom springande med kortet: ”Här får du. De sa åt mig att jag skulle be dig hälsa dina barnbarn.”

Jag suckade och började gå mot utgången.

”Hallå där”, sa kassörskan. ”Ska du inte ha dina folköl?”

”Nej”, svarade jag.

”Vi har extrapris på tonfisk”, sa en annan kassörska och fortsatte samtidigt som skrattet bubblade fram: ”Och på kattmat.”

”Kom du ihåg att köpa inkontinensmedel, farfar”, hördes från kassan längst bort.

Jag stannade och vände mig om. Alla skrattade åt mig, rått och hjärtlöst.

”Anjo var namnet och jag kommer aldrig mer att köpa ostbågar här.”

Skratten tystnade. För i det ögonblicket sjönk omsättningen så mycket att två av kassörskorna blev av med jobben. Jag gick därifrån med högt huvud, promenerade upp till Redbergsparken där jag träffade min magiska vän J.

”Dina ögon glittrar”, sa hon och log.

Och det var nog sant faktiskt…

Ny Wikileaks på gång

Publiceringen av drygt 90000 dokument om kriget i Afghanistan har rört upp mycket känslor. Det borde dock inte komma som någon överraskning att krig är en smutsig affär.

I morse blev jag varse om att ytterligare en stor läcka från Wikileaks är på gång. Jag gick till Café Deepthroat här i Olskroken. Där samlas dagligen desillusionerade byråkrater för en patentmacka och skvaller. De är alla namnlösa kuggar i statsapparaten och når aldrig så särskilt högt i hierarkierna på departement och myndigheter. Varför? Tja, de är inte tillräckligt fyrkantiga och har fortfarande hjärtat i behåll. Med andra ord – de vill göra en bra insats.

En av dessa, han kallade sig Grape Fruit, berättade att nästa vecka publicerar Wikileaks 10000 dokument som kommer att skaka vårt land i dess grundvalar.

”Det är bland annat manusen till ytterligare drygt 800 Beckfilmer med Peter Haber i huvudrollen”, viskade han.

”Herregud”, sa jag. Han nickade och sänkte rösten ytterligare. ”Dessutom finns där glasklara bevis på att produktionsbolaget bakom filmerna betalade Israels armé för att storma Ship to Gaza, enkom i syfte att komma över eventuella nya Wallandermanus från Mankell. Konkurrensen är liksom mördande.”

Han berättade också att där fanns dokument som försökte stämpla Kenneth Branagh som ansvarig för den stora BP-läckan, allt för att torpedera hans Wallandersuccé i England. Och självklart fanns även material vars enda idé var att hälla grus i filmmaskineriet för Anna Janssons Maria Wern, Läckbergs deckare och framförallt kommande Kepler-filmer.

Han tittade på mig, ögonen knappt synliga under kepsen. ”Beck ska styra vår världsbild fullständigt, det är planen. En film i veckan de kommande 16 åren.”

”Det låter fruktansvärt”, sa jag.

Han sörplade på sitt kaffe, händerna darrade märkbart. Jag gav honom en näve betablockerare (som tacksamt mottogs).

”Livets ord har författat några avsnitt, där återuppväcks mordoffren från de döda med healing. Sen blir det en svit där domstolarna ersätts av kvällspressen och de anklagade döms summariskt. Vi får en lång rad filmer på temat ta kål på de behövande och självklart en film där tolv bankrån och människohandel skylls på en 16-årig fotbollsspelare i IFK Göteborg. Med andra ord, precis så som de styrande, oavsett om det är regering, Gothia Cup eller mysko särintressen, vill att samhället ska fungera.”

Han pausade, andades tungt och tittade på mig. ”Dessutom ersätts Persbrandt av Marcus Birro.”

”Vad kan vi göra?” Jag tittade på honom och förmodligen kunde jag inte dölja min skräck.

”Nästa vecka släpper vi allt, det kommer att ta kål på hela planen. Nyheten går ut på onsdag.”

”Onsdag? Men, då är ju tidningarna fulla av snack om hur många som såg Allsång på Skansen kontra Morden i Midsomer, ni kommer inte att få något utrymme.”

Han nickade, lätt bekymrad. ”Tisdag, då.”

Jag skakade på huvudet. ”Det har säkert varit någon sexkupp i någon reklampaus av Lotta som tar allt spaltutrymme då.”

Byråkraten sjönk ihop. ”Torsdag?” Jag grimaserade och förklarade att helgvädret var rätt stort då.

”Måndag?” Han lät mer och mer desperat. Försnack om eventuella sexkupper hos Lotta kommer att dominera då, förklarade jag.

Fredag avfärdades i och med att det säkert var någon C-kändis som skulle gifta sig i helgen, lördagar går bort för då är det viktigt med korsord och rebusar och på söndagar läser folk bara bilagorna.

”Vi är förlorade”, sa byråkraten. Och innan jag ens brydde mig om att svara ja satt vi i en luftballong på väg mot Seychellerna.

Gråsparvarnas herre

I lördags intog jag en kopp kaffe på ett närliggande kafé med franskklingande namn. På uteserveringen skrämde alfahannar bort gråsparvar för att imponera på sina damer.

En hårding sparkade till ett träd så hårt att minst 30 fåglar flydde. Jäpp, 1,5 tjog fåglar med en sammanlagd matchvikt på 900 gram skrämde denne hårding iväg. Han återvände till bordet och gjorde sitt bästa för att visa upp sina svällande biceps, MMA-maxade ben och betonghårda bröst.

Han skulle inte spelat allan. För gråsparvarna flög och hämtade sin storebror. Vi snackar den biffigaste medlemmen i sparvfinksfamiljen, en passer domesticus som i fågelkretsar går under namnet passer giganticus.

Hur som helst, Den här fågeln – drygt 2,3 meter mellan vingspetsarna – gick fram till bordet där hårdingen satt och sa: ”tjilp” (som alla andra gråsparvar, fast rätt mycket kaxigare). Sen pickade han i sig en hel salamibaguette och bjöd upp till fight genom att vinka till sig hårdingen med tykna vingspetsrörelser.

Hårdingen drack snabbt upp sitt kaffe och sprang, med klart mindre genitalier än innan, i riktning mot Svingeln. Hans sällskap log lite mesigt (förlåt) och sträckte fram sina baguetter.

”Smula dem”, väste den jättelike gråsparven, och de löd omedelbart. Strax därpå slog sig Olskrokens alla gråsparvar ned på tallriken och fick den bästa lunchen någonsin.

Idag var jag tillbaka på Le Pain Francais och njöt av såväl sällskap som kaffe (och en himmelsk bit chokladkaka). Gråsparvarna kom väldigt nära, men jag lät dem glatt husera där.

Jag menar, gråsparvar är ju också människor. Och, så har de en rätt stygg storebror.