”Jo, har ni möjligen ett pulver för mig som behöver kärleksbanta?”
Jag försökte hålla god min på Apoteket, trots att tårarna brände innanför ögonlocken. Farmaceuten bad mig följa med till hälsohyllan.
”Vi har ju en del olika medel, men de ska helst användas med yttersta måtta. Är det verkligen något ni tänkt över, det här?”
Jag nickade till svar. ”Jag är 38 år. Jag har inget sällskap, jag känner hopplöshet inför tanken på att träffa någon och orkar inte gå omkring med det här tunga, tunga hjärtat längre. Jag är rädd att jag, om jag inte bantar nu, bara bygger på det med mer ouppfylld längtan, till dess att det spricker och rinner bort helt.”
”Varför hopplöshet? Du ser bra ut, du verkar vara trevlig.”
”Jag är någon man tycker om”, svarade jag. ”Det gör nästan alla. Och alla säger som du, men ingen av dem skulle någonsin peka på sig själva om jag frågade dem om vem som var rätt för mig. Jag är omtyckt av alla, älskad av ingen. Det håller några månader, sen far de vidare.”
”Är du bitter? I så fall är det här ingen bra idé alls”, sa farmaceuten.
”Absolut inte. Jag önskar dem alla det vackraste och finaste som livet kan ge. Visst, det smärtar att flera av dem var tveksamma om barn när vi dejtade och sen blev de pang bom gravida när mr. right kom. Det hugger i mig att hon som alltid fotograferade, aldrig tog en bild av mig. Men, bitter? Nej, sorgsen och urlakad är jag. Besviken, tom, modstulen, less och ibland arg på mig själv och det där jävla hjärtat. Aldrig bitter, dock.”
Farmaceuten tog fram en burk. Hennes min var bekymrad.
”Du borde inte …”
Jag tog burken. ”Jag vet inte hur jag skulle kunna göra annat. Jag längtar så mycket att jag nästan inte vet hur jag ska orka med det. Om jag ska kunna le ärligt igen, måste jag banta bort det här. Jag vill att mitt hjärta ska vara lagom igen. Så att jag kan vara glad för alla som jag älskar runt mig. Just nu är jag bara en skugga som frågar efter henne och gråter inombords.”
”Vem är hon då?”
Jag ryckte på axlarna. Farmaceuten lade sin hand på min arm. ”Det finns flera i din sits, det är inte hopplöst.”
”Jag vet att det finns flera. Jag har underbara vänner som letar. Hade jag bestämt hade mina älskade vänner för länge sedan funnit sin livskamrat. Men att de har ont gör det inte lättare. Delad smärta är inte halverad smärta.”
Farmaceuten gav upp. ”Gör som du vill, men ta det här försiktigt, hörru. Låt aldrig hjärtat säcka ihop helt. Du är vacker och jag vägrar tro att du är ämnad att leva själv. Banta bort ytans smärta, men behåll djupet.”
Jag nickade, tveksamt, och gick hem. Blandade en dos och använde den som måltid-med-familjen-ersättning. Det smakade förfärligt illa.
Ned i soppåsen med den skiten. Jag får nog tro på mig själv ett tag till, för helvete vad kärleksbantning smakar skit. Det är helt enkelt inte värt det. Även om motsatsen håller på att slita sönder mig just nu.
Word up, Anjo 
kram
Är där. Precis som du så väl formulerar det ”omtyckt av alla, älskad av ingen”. Och ja, det sliter stundom sönder en. Önskar dig allt gott! Hoppas hon snart gör entré, henne du väntar på. *kram*
Finast.
Men du…hjärtat….ere så illa?
Massor med kramar. Banta inte bort ditt fina hjärta, då är det ju inte du längre.
Malin – tack du
Trollets mamma – det vore fint, det.
Jag – du använde just ordet som det djupaste (och vackraste) såret i mitt liv alltid använde. Lite ironiskt att se det igen. Det är verkligen ett ord som är som det låter. Jag vet inte vad exakt finast syftar på, men jag tolkar det välvilligt i min favör 🙂
DHT – mmm, så är det. Hjärtat är otroligt skadeskjutet plötsligt. Har nog varit på gång ett tag. En jobbig, jobbig förlust (se ovan) och på den två-tre till som alla varit dumma på olika sätt. Det har plågat mig otroligt mycket. Jag ska inte banta bort hela hjärtat.
Du, ett fånigt råd kan tyckas men sluta leta efter kärleken. Bestäm dig för att hitta den istället. 🙂
Har testat det och det funkar inte. Men, tack för att du försöker muntra upp.
Hon kommer…din hjärtats kvinna…det är jag övertygad om.Lika övertygad som jag är att jag inte kommer vara ensam alltid. Plötsligt så händer det…så måste det vara. Vägrar tro något annat.Kram till dig
Det är den tro man behöver ha. Lycka till dig, Bittan.
på tisdag peppar vi som fan!!!
Nope, då dönar vi 😉
De där ersättningsmetoderna funkar ju aldrig tyvärr…men ibland vill man bara krympa hela känslospektrat för att stå ut. Låtsas att man fortfarande hör till gå-ut-gänget, som älskar singellivet, trots att avståndet mellan en själv och dem bara ökar.
Jag hade en dröm i natt, som fick mig att både gråta och le samtidigt. Då var barnet i fokus, men relationen fanns där, som något starkt och självklart.
Det är svårare när det är sommar, eller hur? Min dröm gav mig ändå hopp. Jag vet vad jag vill ha och är värd, precis som du. Det är snart dags.
Jo, visst är det så. Jag brottas med det där om gå-ut-tillhörigheten ofta. Ibland är det härligt, men allt oftare känner jag en annan dragningskraft: min egen längtan far åt ett annat håll.
Sommar är på ett sätt svårare; folk är mer öppna med kärleken då. Å andra sidan kan en mörk höst göra en ensam hemkomst så mycket tyngre. Det finns fantastiskt mycket ljus så här års som kontrar det ledsna rätt effektivt.
Bra, att du har hoppet. Du är värd det bästa, Vega. Ju snarare desto bättre.