”Följ med”, sa han. ”Vi ska till ett nytt, fantastiskt ställe.”
”Why not”, sa jag.
Fyra musketörer drog ut, en vände i ösregnet. Vi andra nådde piren, lätt sura i hela kroppen och såg en stor båt.
”Vi ska äta på Ostindiefararen”, sa han. Humöret steg hos oss, det här var värt promenaden, trots allt.
Så fick han syn på de som släppte ombord folk. ”Var går man ombord när man ska äta lunch”, löd frågan. De pekade på ett litet och ganska oansenligt partytält på piren, en bit från båten.
Det var ett tält som höll på att rasa under vattenmassorna. En man gick omkring med borste och knuffade bort vatten från takduken. Några skrikande ungar, kaffedrickande pensionärer och träbänkar fyllde upp tältet. Maten var lagad i förväg och väntade på en dust med mikron.
Well, well – vi körde ändå. Vi hade ju drunknat om vi hade letat efter en ny restaurang.
Så kom vår ciceron fram till kassan och fiskade upp en biljett som berättigade till gratis mat för en till sig själv. Vi andra skrattade nästan ihjäl oss. Det här var bara för mycket. En promenad genom ett regnsjukt Göteborg och så skulle han äta gratis. En del har förkläden på dejter, andra har förkläden (blöta sådana) när de ska använda rabattkuponger.
Kycklingen var dock god, om än serverad på engångstallrikar och med pappersbestick. Kaffet i pappmugg var adekvat och vi fick en kärleksmums att dela på tre som plåster på såren för att de glömde en av våra beställningar.
95 spänn (suck) senare:
Word up, Anjo 