Det är den här magin jag älskar så. En oansenlig, men makalös, sommarnatt som jag får beträda i några minuter.
Det är mörkt, fast på det där ljusa sättet, när jag vandrar hemåt. Helt vindstilla. Träden nedanför S:t Pauli kyrka leker en tyst arga leken, fast väldigt välvillig, med tegelhusen på Mintensgatan. Kanske utbyter de historier, vad vet jag? Jag kan inte deras språk. Kanske pratar de om andra år, innan jag sprang här.
Träden är verkligen mörka, men ändå är varje löv målad i en egen kulör. Stammarna letar sig upp från jorden mot den ljussvarta himlen. Bara de tuffaste stjärnorna gör sig besväret och skickar in sitt ljus på den sky jag älskar. Ett ljus som förmodligen är tio tusen år gammalt flämtar till i mitt nu.
På Norra Gubberogatan sover bilarna sött. Vindrutetorkarna är som ögonfransar hos slutna och oskyldiga ögon. Bilarna drömmer stillsamt om sommarvägar, inga mardrömmar om stenskott eller slaskklumpar på underredet här.
Jag andas in, vill inte andas ut. Bara andas in mer, mer, mer.
Jag möter ingen, upplever allt. Tänker på mina vänner, gamla och nya. På min familj, den finaste av dem alla. Som vanligt flyger tankarna iväg och jag sjunger, precis som jag gör alla sådana här nätter, Tomas Andersson Wijs ord:
Det är sommar här
Hos världens vackraste människor
Och jag lever. Ensamheten övergår i självgående. Och jag går. Vidare mot lördag.
Word up, Anjo 
vackert, önskar att jag också kunde gå i Olskroken om natten….det var länge sedan. Nu somnar lillan 19.00 och sedan är jag låst hemma, och sedan min man dog har jag ingen lust. Vi brukade sitta på le Pain Francais och äta kycklingbaguetter och beundra min stora mage när lillan låg där inne….jag har inte satt min fot där sedan dess. Eller hålla hand över en hamburgertallrik på Paddan….men jag har inte varit där heller sedan….jag hämtade upp min man där med bilen en vecka innan han dog. Ack bitterljuva minnen….ack smärtsamma sommar och gamla Olskroken….
Jag önskar att det fanns någon annan anledning, vilken som helst, att du inte promenerar i Olskroken längre.
Jag lider med dig, de vi älskar ska aldrig dö.
Jag kan se er framför mig, när du berättar om franska och Paddington. Jag älskar de här gatorna, det här är min värld. Och, jag hoppas att du hittar en gata, ett café och en pub som målar i morgon i de gladaste färger.
All värme.