Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.
”Vart ska du resa”, frågar tullaren.
”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”
”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”
Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man lämna det gamla bakom sig.”
”Även minnena?”
Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”
”Lycklig resa”, säger tullaren då.
”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.
Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:
Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me
Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.
Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.
För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.
En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:
I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later
Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.
Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.
Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.
Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.
Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.
Word up, Anjo 
”Den lusten att lämna ”
Lämna vad??? Man lämnar något. Verbet lämna fordrar ett objekt. Förväxla inte med engelskans ”leave” som förutom ”lämna” även betyder ”ge sig av”
Finns det ingen ”gilla”-knapp här? 😉 Känner igen mig så i den där känslan. Vad skönt att någon kan uttrycka den i ord! Och Eddie Vedder har jag avgudat sedan jag var 14 och köpte min första CD-skiva till min första CD-spelare och spelade ”Ten” om och om och om igen. Glömmer aldrig nackvärken av att stå och headbanga i timmar instängd i mitt rum… 😀
Ser fram emot att läsa din bok…
Kram!
Björn – jag tackar för den där språklektionen, men åberopar total poetisk frihet i mitt skrivande. Jag har koll på vad lämna betyder, för övrigt. Men, tack ändå.
Malin – Det ska du få göra, jag lovar. Kram i retur.
Jag är med på resan med den blanka boken. Tanken slog mig själv när jag satt och filosoferade över livet nu i afton, att jag kanske borde göra en sådan resa. Undra vad som skulle hända?
Men vi börjar med roséterapi på fredag tycker jag!
Sov så gott så möts vi bland stjärnor och planeter.
Stjärnor och planeter är grymma. Det är absolut dags att ses – är ju sju månader sen sist, va?