Odramatik och blå nyfikenhet

Jag hade kunnat ljuga och säga att jag skulle storstädat den här lördagen, men att vattenläckan stoppade mig. I ärlighetens namn skulle jag bara duschat lite för länge (mördat några låtar med munstycket som mikrofon) och sen fixat en stor kanna kaffe.

Fem timmar utan vatten orsakar på sin höjd lite aha hos mig. Jag inser hur sårbara vi är, men också hur litet problemet är jämfört med att leva i en miljö där vatten nästan alltid är en hägring.

Okej, några av grannarna i kvarteret hade ett och annat att säga, vilket gubbarna från vattenverket tog med jämnmod. Den griniga tanten som hoppade på dem ner de stod i gyttjan och frilade rören, hon måste helt missat att det är juli och ljust. Kanske hade hon varit utan vatten sedan nio, men nu hade grävmaskinen sedan länge knaprat i sig asfalten och problemet var på väg att rinna bort i takt med att vattnet rann till igen.

Strax efter två, vattnet är på väg tillbaka. Samtidigt har en ambulans parkerat vid min port. En äldre och väldigt snäll dam behöver hjälp – och får det.

På gatan sitter en liten kille på sin klargula cykel. Hjälmen är klarblå och snurrar än mot grävmaskinen och vattenhålet, än mot ambulansen. Han är väldigt många skrubbsår från att bli en del av whatever-folket.

Cykelpojkens upptäckarlust får mig att le. Och jag ler åt en liten kille i barnvagn som strax innan fick se grävmaskinen och nästan vred sig ett varv runt vagnen.

Jag ler vid tanken på ambulansmännen som lugnt hanterar en rutinmässig odramatik, även om den är uppslitande för den gamla damen. Självklart ler jag också mot de brandgula gubbarna som nu skyfflar igen hålet och vrider på vattnet igen – odramatiken över, alla kan koka kaffe och te i Olskroken igen.

Tjugo i tre. Ambulansen är borta. Den lille cyklisten upptäcker något annat nu. Den översvämmade gatan är torrt grå, bara några leriga hjulspår skvallrar om morgonens odramatik.

Leendet vill inte försvinna. Jag tänker på den berusade mannen i natt, han som trillade in i ett bord på Bitter. Ingen blev arg utan hjälpte honom och sen satt en flicka på en mur med honom och pratade glatt till han fick hjälp av sjukvårdare.

Jag minns plötsligt flickan i rullstol som jag såg igår. Hur jag log när jag såg hennes stora leende. Hon rullade gatan fram, klädd i sin finaste sommarklänning och var på väg mot ett vackert äventyr (gissar jag).

Odramatik får mig att le och är allt som behövs för att jag också för alltid ska förbli en liten pojke i klarblå cykelhjälm som undrar, fantiserar och drömmer.

Dags att sjunga i duschen. Vattnet är åter. Tror Robban Brobergs gamla dänga ligger bra till…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s