I lördags intog jag en kopp kaffe på ett närliggande kafé med franskklingande namn. På uteserveringen skrämde alfahannar bort gråsparvar för att imponera på sina damer.
En hårding sparkade till ett träd så hårt att minst 30 fåglar flydde. Jäpp, 1,5 tjog fåglar med en sammanlagd matchvikt på 900 gram skrämde denne hårding iväg. Han återvände till bordet och gjorde sitt bästa för att visa upp sina svällande biceps, MMA-maxade ben och betonghårda bröst.
Han skulle inte spelat allan. För gråsparvarna flög och hämtade sin storebror. Vi snackar den biffigaste medlemmen i sparvfinksfamiljen, en passer domesticus som i fågelkretsar går under namnet passer giganticus.
Hur som helst, Den här fågeln – drygt 2,3 meter mellan vingspetsarna – gick fram till bordet där hårdingen satt och sa: ”tjilp” (som alla andra gråsparvar, fast rätt mycket kaxigare). Sen pickade han i sig en hel salamibaguette och bjöd upp till fight genom att vinka till sig hårdingen med tykna vingspetsrörelser.
Hårdingen drack snabbt upp sitt kaffe och sprang, med klart mindre genitalier än innan, i riktning mot Svingeln. Hans sällskap log lite mesigt (förlåt) och sträckte fram sina baguetter.
”Smula dem”, väste den jättelike gråsparven, och de löd omedelbart. Strax därpå slog sig Olskrokens alla gråsparvar ned på tallriken och fick den bästa lunchen någonsin.
Idag var jag tillbaka på Le Pain Francais och njöt av såväl sällskap som kaffe (och en himmelsk bit chokladkaka). Gråsparvarna kom väldigt nära, men jag lät dem glatt husera där.
Jag menar, gråsparvar är ju också människor. Och, så har de en rätt stygg storebror.
Word up, Anjo 
Hahaha!! 🙂 Himmelsk var ordet förresten, glad att du håller med…
Svårt att inte hålla med om det, Malin. Vilken bakelse 🙂