Mitt liv har en GPS

En gång satt jag med en älskad vän. Du måste bli sämre för att träffa kärleken, sa hon. Du är för bra, för god. Jag förstod inte då. Jag förstår inte nu.

En annan gång satt jag med en fin vän. Du borde inte träffa såna tjejer som du gör, sa hon. Du borde ha en flickvän som inte är analytisk eller älskar ditt djup. Jag skakade på huvudet. Det spruckna förflutna var vackert och rätt när det var sitt nu. Allt det som var bra-bra och förlorat var värt varje tår, varje sorg. Jag vägrade att tro på hennes ord.

Men, jag funderade. Jag lyssnade på flera goda råd. Sök och du ska finna. Leta inte, hitta istället. Din dag kommer. Snart är det din tur.

Och jag tvivlade. Vem var jag? Fanns jag ens där? Berättade mina ögon mitt hjärtas sanning för de vackra? Flackade egentligen min blick när den ville stanna? Sådde råden ändå tvivel och slet bort mig?

Så, mötet med den ordlösa sanningen. Hans blick och skratt när han lutade huvudet mot mina knän. Ett tandlöst, ordlöst solsken. Den minsta brorsonen. Två månader och någon dag. Allt förändrades där och då.

Min GPS pekar rätt. Jag har en längtan och går min väg – medveten om att jag är värd ett bättre öde.

Min väg, just det. Jag går utan att lyssna på råd från de som vet för mycket. Min sanning sjöng i babyns jollrande. Jag längtar så dit, till den tillvaron.

Du och hon är ännu benämningarna på drömmen inom mig. Ingen hand tar ännu min hand. Ingen sliter ut andra halvan av sängen och viskar mig hel. Ingen ligger och läser, ber mig hålla käften i duschen eller spelar sina favoritlåtar när rödvinet och natten båda är på upphällningen.

Ensamheten är inte mindre idag än förr.

Men, ett barns skratt väckte min GPS och pekade på mitt mål, raserade allt vad fasader som fanns. Jag vill slå mig till ro i ditt/hennes hjärta och lova att jag alltid är där, oavsett var jag är.

Det i sig stoppar inte ensamheten, men det gör flykten från den så mycket mer målmedveten.

It’s a start …

Duellen i Olskroken Corral

Sverige har översvämmats av något som liknar bibelns gräshoppor i antal och karaktär. En och en inget att bry sig om, men tillsammans en grandios plåga. Jag pratar om alla de opinionsinstitut som ungefär en gång i kvarten presenterar nya undersökningar om vem som vinner valet.

I morse skulle de bestämma vem som var bäst och en duell var annonserad i Olskroken Corral. Folket var otroligt ointresserat, varför det behövdes ett bundet (och fastkedjat) slumpmässigt urval för att få publik.

Jag släntrade förbi precis när allt brakade loss. Korrelationen mellan immiga glasögon och testosteronstinna statistiker var total. Ett institut satsade på dubbelblindhet och rusade rätt in i ett bakhåll där det snart kunde samlas ihop två kontrollgrupper som var för sig bevisade att springer man på duktiga smällar går man i däck.

”Våra siffror är de rätta”, var stridsskriket från en av de sista två grupperna. ”Nej, det är vi som analyserar intervjuer bäst”, löd svaret.

Gängen rusade in i varandra och slogs vilt medan de smädade varandra med hånfullheter om föråldrade mätmetoder, skevhet i urvalet, brist på kausalitet och annat. Plötsligt (mitt bland allt pucklande, sparkande, rivande och slitande) bestämde sig en kille för att göra ett stickprov på en motståndare. Han rände in ett vekt finger i en motståndares bröst och denne föll ihop.

”… medfött fel på en blodåder”, väste den skadade. ”Jag tror att jag har fått en aneurysm.”

Slagsmålet stannade upp. Statistikerna tittade förbluffat på den döende människan. Någon viskade om vad sannolikheten var för en sån skada – och fick raskt 13 varierande svar, vilket utlöste en ny skärmytsling.

”Herregud”, skrek jag och sprang fram. ”Ser ni inte att han dör? Är det ingen som kan HLR?”

Skocken såg förskräckt ut. ”Den statistiska metoden kan jag inte? Är det något som har med regressionsanalys att göra”, sa en och gissningar om att HLR var allt från en oprövad typ av köteori till intervallskattning hördes.

”Hjärt- och lungräddning, era miffon”, ropade jag. Samtidigt insåg jag att det redan förelåg ett hjärtstillestånd. Det fanns bara en chans och ur min ficka slet jag fram en defibrillator med usb-koppling.

Jag noterade att två statistiker hade sina laptops igång och sa att jag behövde låna ström från dem. De backade undan och såg rädda ut. ”Jag har tre statistiska applikationer igång, jag tror inte strömmen räcker”, sa den förste och den andre menade att han behövde all datorkraft för en excelfil med 19 flikar.”

”Han dör, han är ju en människa, för fan”, sa jag. Det var uppenbart att jag talade för döva öron och bedrövat såg jag hur han jag ville rädda nu var bortom räddning. Jag reste mig upp, tittade på opinionsinstitutsligisterna och skakade på huvudet. ”Vet ni ens vem han var?”

”710912-XXXX, de fyra sista siffrorna ej meddelade för att bibehålla hans integritet. Han bodde i postnummerområde 413, kön: man, högsta avslutade utbildning universitet”, svarade allihopa i en entonig kör.

”En man dör och ni bryr er bara om statistik”, sa jag.

”Hans död förändrar alla mina resultat”, sa en statistiker plötsligt och spärrade upp ögonen. ”Det här är en förändring i populationen, antalet män i landet har i ett slag minskat med 0,000022%.” Detta verkade chocka dem mer än mannens död och alla plockade fram sina datorer.

”Hur kan siffror vara viktigare än liv”, sa jag och knöt nävarna. Jag närmade mig skocken och de backade unisont samtidigt som de ursäktade sig.

”Hans död kan ligga inom felmarginalen, han kanske lever.”

”Gud levererade sina budord i en powerpoint.”

Jag morrade, närmade mig och de backade … tills de flöt in i varandra och sjönk ihop som en bubblande gyttjepöl. Alla skillnader var borta, de var ett. Ur gyttjan bubblade då och då nya, färska siffror som aldrig stämde med de andra.

Med en suck vände jag mig mot den döde statistikern. Hans själ (jo, de har såna) hade lämnat kroppen och flög mot himlen.

”Sannolikheten att jag spelar harpa inom kort är 100%”, sa han och försvann bort.

Folket lämnade Olskroken Corral. Ingen brydde sig om gyttjepölen, eftersom inget den sa egentligen förändrade verkligheten.

Själtvättomaten

Ibland blir själen lite solkig och då brukar jag gå till själtvättomaten i Olskroken. Medan den tvättas står jag där – själlös – och funderar på om det är så här det är att vara hund.

Idag stod jag och väntade på min själ och nickade mot en annan gäst. Det var en timid man och han sa just inte mycket. Sedan kom tvätteribiträdet med hans själ och mannen krängde på den. Plötsligt blev mannen mörk i synen, öppnade käften och så började han gläfsa.

”Allt är invandrarnas fel. De tar alla jobb. Utan dem hade det här landet varit bättre. Ut med dem. De tar alla resurser och vad bidrar de med? Se själva.”

Han hötte ilsket med näven mot teverutan där SD:s nya reklamfilm rullade. Det var en kapplöpning mellan en tant med rollator och ett gäng kvinnor i burkhor. Det var tydligt att det var vi eller dem som var det givna temat i en unken film.

”Men, fan”, ropade tvättomatägaren. Han rusade fram till den ilskne mannen och skrek samtidigt mot tvätteribiträdet. ”Du måste sträcka själarna i vått tillstånd, annars krymper de så att de sitter för hårt och då blir ägaren rabiat. Sträck själarna, annars förstörs de.”

Han slet själen från den arge mannen, som tystnade. Tvätteribossen blötte ned själen, sträckte ut den och gav tillbaka den till mannen som krängde på sig själen igen. Därefter kastade mannen en blick mot teven där SD:s film fortsatte att rulla. Än en gång hötte han med näven och sa:

”Vad fan är det där för skit? Det handlar inte om vi eller dem, det handlar om att kunna leva sida vid sida, varför ska det vara så svårt att fatta? Det finns dåliga och bra människor. Men, alla är individer – att köra det där jävla vi och dem och klumpa ihop alla i en grupp, vad är det för något? Alla är värda lika mycket, oavsett om man heter Alice eller Ali. Jösses. Alla har ett namn, en själ, en personlighet och ska tas för den man är. Att bedöma någon utifrån enkom hudfärg är tragiskt. Man blir mörkrädd, men inte för den mörka hyn på invandrarna, om man säger så.”

Han suckade och gick. Tvätteribiträdet kom med min själ.

”Jag hoppas du har sträckt den rejält”, sa jag. ”Annars kommer jag att må illa.”

Jag är en tavla

En konstnär dök upp idag och sa helt frankt att han ville måla av mig. Jag är ju varken kung eller en imbecill bankmogul, så får man chansen att förevigas, då tar man den. Konstnären började plocka med sina färger, paletter och penslar. Jag sträckte på mig, lutade mig sen mot en vägg och bestämde mig slutligen för att luta hakan mot mina händer och titta på målaren med labradorögon.

”Vad gör du”, sa han.

”Jag försöker hitta rätt position”, sa jag.

Han skakade på huvudet. ”Jag vill inte måla av en posör, jag vill måla av dig. Bete dig som du brukar, så målar jag.” När han såg min tvekan pekade han på en kille med flakmoppe. ”Min assistent ser till att jag hänger med.”

Så, jag betedde mig som mig själv och

  • matade gräsänder
  • log mot gamla tanter
  • gjorde knäppa grimaser mot bebisar i vagnar så att de tittade långt efter mig
  • sjöng högt och ljudligt när jag gick gatan fram (kom inte och säg att bluetooth-headset i öronen är mer normalt)
  • berättade för min familj att de är bäst
  • gjorde små paket med medmänsklighet som jag skickade till förlorade och borttappade vänner
  • målade på min kakmonstertavla (den stora, hemliga varianten)
  • skrev lite på boken (så att jag och agenten L kan dra till tropikerna)
  • funderade på Charlottas grymma idé att låta konstnärer färgsätta mina dikter och ställa ut allt på ett galleri
  • drömde mig bort till Elysion
  • glömde inte bort, men log åt minnet av de jag inte kan träffa igen
  • önskade att mina vänner hade en fantastisk kväll
  • hoppade på en studsmatta tills jag kunde slå frivolter bland stjärnorna
  • streakade ett möte i kommunfullmäktige med texten ‘mina skinkor är bättre än ert valfläsk’ skriven ni vet var
  • försökte övertala hösten att ta en liten omväg innan den slog ned sina bopålar i Göteborg
  • spelade schack med Jessica
  • stannade plötsligt upp för att ta in livet …och gillade ögonblicket

Sen vände jag mig mot konstnären som just lade sista strecket vid tavlan och vände på sitt staffli. Jag nickade och log. ”Inte så pjåkig.”

”Lägg ned den falska blygsamheten”, sa konstnären och slog ut med armarna.

Jag tittade på tavlan av mig. ”Den är väldigt vacker. Värd ett bättre öde.”

Han nickade och sträckte mig tavlan. ”Vad du än gör, rama aldrig in dig själv.”

Sen hällde han den kvarvarande terpentinen i flakmoppens tank och körde iväg mot en solnedgång som han målade i realtid.

En larmbåge som heter Bob

Jag extraknäcker som nattvakt här i staden och rycker ut på allehanda larm. För en stund tjöt det till i luren. En inkräktare på Apoteket i Olskroken.

Snabbt rullade jag bort på min tjänsteenhjuling och kom in i en tom lokal. Det fanns inga tecken på inbrott, men larmbågarna tjöt och blinkade. Jag återställde dem och lät ficklampan lysa i lokalens alla vrår. Där fanns ingen.

”Jag heter Bob”, sa en dov röst.

Herr Johansson flög minst en meter upp i luften, landade och så kom jag i ordning, slet fram pepparspray och batongen.

”Det är ingen där, vakten”, sa rösten. ”Det är larmbågen som pratar, det är jag som är Bob.” Och så blinkade den till lite.

”Anjo”, sa jag och sträckte fånigt nog fram handen, insåg min blunder och klappade Bob/larmbågen försiktigt på toppen.

”Jag kände mig ensam så jag löste ut mig själv”, sa Bob.

Jag satte mig ned på golvet, benen i skräddarställning och sa just ingenting. Det här var Bobs show. Han berättade att han var trött på sitt jobb, att tjuta om en gammal dam smugglade ut en flaska Vademecum eller sätta dit en pundare som snodde lite smärtstillande, det var liksom under hans värdighet.

”I ett tidigare liv var jag town crier i London. Omsvärmad, fotograferad och lite av en kvinnokarl. Sen kickade karma in och jag hamnade här.”

”Gjorde du något galet”, sa jag.

”Jag sa väl att skottar var barbarer en gång för mycket och retade fransmän med grodljud under guideturerna, men det här straffet var väl tilltaget. Jag kunde väl fått bli ordningsvakt i Darlington eller något.”

Jag ryckte på axlarna och förklarade att Jantelagen sparkade jag rätt styggt på, men Karma vågade jag inte bråka med.

”Tror du på ett liv efter detta”, sa Bob.

”Ibland har jag svårt att tro på detta”, sa jag. ”Men, visst. Det finns något bortom slutet. Jag vill tro att efter jag satt punkt kommer en författare som bara måste fortsätta skriva min saga. Hur vet jag inte. Det märker jag. Eller så märker jag det inte.”

”Ah, du är defaitist.”

”Nej, men mitt i natten när jag lockas ut på falsklarm är jag ofta rätt korthuggen.”

”Förlåt”, sa Bob.

”Det är lugnt. Säg till i förväg nästa gång. Jag kan komma hit och övningsläsa Shakespeares Macbeth mot dig.”

”Toppen”, sa Bob och blinkade glatt.

Jag låste apoteket och skulle gå när jag hörde en röst.

”Tro inte på ett ord Bob säger, han är en jäkla lögnare.” Parkeringsautomaten lös till och blinkade. ”Han har aldrig varit town crier. I sitt förra liv var han en dörrklocka i en lanthandel i Sussex.”

”Jaha”, sa jag. ”Och du heter?”

”Tristan”, sa parkeringsautomaten. ”I mitt förra liv var jag en vägtull vid New Jersey Turnpike och en gång var det jag som satt i Jerusalems stadsmur och tog upp tull. Det är mig och min port Jesus pratar om när han säger att det är lättare för en kamel att komma in genom nålsögat än för en rik att komma in i himlen.”

”Okej”, sa jag, backade försiktigt undan och började förtvivlat skicka ett sms till min chef om att jag önskade säga upp mig omedelbart.

”Jag heter Lisa”, sa min iPhone. ”I mitt förra liv var jag en burktelefon i Taskjent.”

Jag sprang skrikande därifrån.

Tandkrämsmusik

Ibland chockeras till och med jag av hygienprodukter. Nyss skulle jag borsta tänderna och tryckte på en misshandlad Colgate. Istället för tandkräm strömmade Saties Trois Gymnopedies ut ur tuben. Vackert…

Jag fick ett anfall av hjärtklappning och rusade till den nattöppna tandkrämsbutiken i Olskroken. ”En av varje”, skrek jag, krossade min spargris på disken så att mynten yrde. ”Behåll resten”, skrek jag sedan och rusade hem med famnen full av tuber.

”Till min ömma moder”, sa jag och tryckte till en Vademecum. Den släppte ut ett stycke ur Vivaldis fyra årstider, en skir skildring av våren och en bild av dansande älvor, precis det min mor är.

”För en bra-bra musiker”, sa jag och pressade en Aquafresh till den exploderade i sexig jazz.

En Xylitol sjöng Boney M:s Daddy Cool riktad till min far. När jag bad en Denivit om en bit för fina E viskade den fram en munter ballad. Fotbollsgrabbarna fick en Pepsodent att trycka fram The Last of the Famous International Playboys. Bara genom att nämna Polly och Maria lockade jag fram den gladaste sången ur en Sensodyne. Och så vidare. Och så vidare.

”Spela en sång för alla översittare”, sa jag och gav en Theramed en rejäl tryckare. SPLORSCH sa det och så låg en stor hög tandkräm på golvet.

”Ge alla dryga misantroper en trudelutt som uppmuntran”, sa jag till en Zendium och efter ännu ett SPLORSCH låg ytterligare en hög tandkräm på golvet.

”Några toner till alla som ser ner på de på skuggsidan”, sa jag till en Acta och fick ett tydligt SPLORSCH som svar innan en tredje hög tandkräm slog ned på min våtrumsmatta.

Jag lade undan tuberna. Ville tandkrämen inte sjunga för dessa grupper fick jag dansa tandkrämsdans för dem. Så, jag dansade en soldans i tandkrämen. Ganska slicka moves, om jag får säga det själv.

Men, precis på samma sätt som jag dansade som en idiot i Rosendalsskolans bamba 1983 var min dans nu totalt misslyckad uitfrån min målbild. Istället för sol lockade jag fram hela käkar med löständer som for runt och bet alla konungarikets kassa typer i baken.

Det finns förmodligen en sensmoral i det här… God natt.

Ett citat och en urgullig bild

I tisdags var Göran Johansson på besök hos oss och pratade. En sak som han sa har etsat sig fast:

”När de bygger en förskola är huset en investering, barnen en kostnad.”

Det citatet satt där det skulle. Lokalen blev tyst. Folk funderade, förstod och tog till sig det fortsatta resonemanget om att det är viktigt att vi satsar på att fånga upp de barn som är på väg att hamna snett i tid. Att se en före detta politiker, oftast omskriven och framställd som en buffel, tala med mjuk röst var skönt. Och hans slutkläm – ju fler leende barn, desto bättre samhälle – var rejält tankeväckande.

Det där med barn och kostnader, förresten. Jag lovar att den här bilden inte insinuerar att jag och brorsan köpte hans son på Ica igår.

Däremot har jag tillbringat en stor del av helgen med den lille parveln i knät, snackat fånigt och fått honom att flina tandlöst mot mig. Kan en man ha en biologisk klocka, så är det nog någon som dragit upp min. Familjeliv lockar mer och mer…

Och jag hade blivit en bra pappa. Visserligen hade nog mamman (som ännu inte ingår i ekvationen, vilket försenar det hela) suckat när jag lärt sonen/dottern att äta kakor på Kakmonstrets vis.

Men, jag hade aldrig sett mitt barn som en kostnad. Bara en grymt häftig belöning. Och de skulle få le och skratta hur mycket de ville.