Vackert och äckligt

”Du tittar så medlidande på mig”, sa hon. ”Absolut inte”, sa jag. ”Det är bara  värme och uppskattning. Jag tycker att det du gör är så bra.” Hon log och utstrålade tacksamhet. Det var just när kväll blivit natt. Hon var personlig assistent till en kvinna som fick en kväll på stan. Kvinnans glädje var stor.

Det var vackert.

Sen blev kvinnan lite på örat och pratade högt och brett om att hon inte fick något. Det väckte ett intresse hos en Svenne i fult linne, shorts, solbrillorna nedtryckta i håret och en allt annat än humanistisk blick. Hans förlovningsring glimmade i mörkret, det var det enda som ens liknade guld i hans uppenbarelse.

Kvinnans intresse av att få vara nära någon var precis lika normalstörd som min och de flesta andras.

Det var en vacker längtan.

Hans intresse låg i att få omkull henne och sen kunna flina med vännerna om att han satt på ett mongo, det var rätt tydligt. Jag kunde se honom med en burk fulöl och för röd solbränna när han skröt om det, gjorde high five och så vidare.

Det var en äcklig lust.

Samtidigt som kvinnan fyllnade till rejält och började vingla, och endast höll sig på fötter tack vare assistentens rådighet, garvade Svenne mot mig.

”Gillar du henne?”

”Som människa, absolut”, sa jag. ”Och därför skulle jag inte utnyttja hennes hjälplösa tillstånd.”

Mina kalla ögon och raka svar var tydligen ett alltför subtilt meddelande för honom, för han log ännu mer och vände sig mot kvinnan. Lade handen på hennes höft och klappade lite. Hans kompis i baren skrattade och de utbytte blickar, skrattade ännu mer.

Det var äckligt.

”Nu tar vi en taxi hem”, sa assistenten och föste bort kvinnan. Svenne försökte följa efter, men fick bara en kall, röd rygg att titta på.

Det var vackert.