Jag springer så fort jag kan
för kärleken väntar runt hörnet
Men, jag kommer ingenstans och
skuggorna håller mig kvar
Varje gång solen nästan bryter fram
blir de allt djupare
Lyckan kommer och
lyckan springer härifrån
Och jag är ensammare kvar
i skuggorna där alla tycker om mig
Nästan framme vid målet,
bara en bisats i vägen
Du är underbar, men;
så lyder mitt tröstpris
Och jag vilar sorgset som nästan alltid
i skuggorna
Måste bli fågel Fenix igen och
skrikande vackert nå himmelen
Vill bara visa mig och slippa
dessa förbannade bisatser
Det är en bedrövlig väntan
i skuggorna
Word up, Anjo 
Fågel Fenix
Höj dej på vida vingar
Flyg, min vackra fågel, flyg
Över stadens torn och tinnar
över land och över by
Res dej ur askan
av det som var förbränt
Stig ur dimma, stig ur rök
Höj dej ur gruset
av det som gick i kras
stolt som dagen när den föds
Flyg, min vackra fågel
Flyg mot himmelen
Flyg mot rymd och flyg mot ljus
Svinga dej mot solen
Styr mot stjärnorna
Flyg dit drömmarna slår ut
M. Wiehe
Av någon anledning har jag alltid förknippat mig själv med två varelser: Fenix och Kakmonstret. Märkligt.
Det där var en intressant text, får lyssna in mig på Spotify…
Tack för tipset