Det sjätte vansinnet

”I see cred people”

Jag tittade förvånat på killen. Det var parveln från filmen Det sjätte sinnet. Han stod liten, ensam och småfrusen på Olskrokstorget.

”Jag ser alla som tror de är förmer än andra och som kräver en respekt de inte har förtjänat”, sa han och pekade på en man. ”Se där, han är en elitist som tror att han är bättre för att han ligger steget före i sociala medier och kan raljera över analoga hjon i skydd av sin datorskärm.”

Pojken pekade på en skugglik figur längre bort. ”Och där, en kille som tycker han är lite häftigare för att han inte är med på Facebook utan lever i verkligheten och hävdar att alla som kallar en digital vän för vän är korkade.”

Lillkillen pekade ut en reklamare som menade att han var något extra, fast hans mesta kreativitet ödslades på att i forum vara anonym och hugga verbala knivar i varenda rygg han såg. Vid spårvagnshållplatsen stod en journalist som satte sig själv på en piedestal men bar smutsiga byxor och solkig själ sen han krupit i buskarna utanför en stjärnas hus i jakt på snaskigheter. En skrytsam och von oben-aktig läkare som svurit att rädda liv, men vägrade att väckas under jouren om det inte var någon smaskig skottskada, pinnade förbi.

”Vad ledsamt”, sa jag. ”Jag ser hellre den vanliga människan och hur den vill det bästa.”

”Hur”, sa pojken.

Jag tog fram mina se-klart-ögondroppar och droppade i hans små ögon. Han blinkade några gånger och såg världen i ett annat ljus, det var uppenbart.

Jag pekade på en alkis som reste sig. ”Jag anar en liten glimt av lust hos honom, en vilja att lämna flera decenniers skit bakom sig och ge sina barn några fina år att minnas.”

Pojken log. ”Titta på den där ensamstående mamman. Hon använder sina sista pengar till en dag på Ikea. Det är pannkakor i kafeterian och hennes döttrar är nöjda att få leka i bollhavet. Hon är världens bästa mamma.”

Jag skrattade till. ”Och där, en flicka som just ska fika med en nyinflyttad hon mötte på twitter. Hon kommer snart att analogisera det digitala och göra det socialt på ett nytt plan.”

Pojken tittade sig storögt omkring. Han såg den trötta flickan som ändå bar sina skolböcker och maten till sin katt med övertygelse. En farmor drog en dramaten med hallonsaft, kex och kärlek. Han såg förtjust hur den nysvenske frukthandlaren handtextade en skylt och lockade med billig svenska äpple. En utarbetad lärare som just skulle jobba några extra timmar bara för att barnen behövde henne fick oss att le varmt. Klädd i röd topp eskorterade en personlig assistent en kvinna till en solig dag vid havet. Den 84-årige mannen tittade noga och höll sin käpp som skydd mot bilarna när hans fru sedan 1950 korsade vägen. En bakfull kille gav bort sin bärkasse med pantburkar till två femåringar som tyckte att de nu blev rikast i världen.

”Det är vackert”, sa pojken. ”Tack.”

Sen tystnade han och såg förvånad ut. ”Nu ser jag att den sociala medier-frälste ska hålla en gratisföreläsning i förorten. Och Facebookhataren är en nattvandrande farsa som bjuder på choklad och en klapp på axeln.  Reklamaren har handmålat inbjudningskort till sin dotters födelsedagskalas och köpt tio kilo smågodis. Journalisten är på väg till ett hem för att besöka sin döende mor och läsa ur hennes favoritbok. Lustigt, läkaren ska visst jobba som volontär på ett motionslopp för ungdomar med psykiska funktionshinder ikväll.”

”Alla är mänskliga”, sa jag.

Killen fick behålla ögondropparna. Jag kände mig jävligt bra. På ett ocreddigt sätt, förstås.