Vådan av gladument

Som vanligt blev det upplopp när valstugorna öppnade i Olskroken igår. En rak vänster där, en högerkrok där, slag under bältet, uppercuts, stjärnsmällar, råsopar och rejäla rallarsvingar i luften.

Alla skulle visst satsa på barnen, de vuxna, invandrarna, de arbetslösa, miljön, pensionärerna, jobben, småföretagarna, infrastrukturen och så vidare. Alla var visst bäst på det, medan alla andra var sämst.

Då kom en ny politiker in på arenan. Han hade ingen stuga, bara en uppblåsbar hoppborg i glada färger. Han tog till ord och ropade i megafonen.

”Jag har inga argument, bara gladument. Avbryt gärna, en monolog är bättre om fler deltar i den”, sa han. ”Så här hade jag tänkt mig det hela.”

Folk strömmade mot honom, bort från stugor fyllda av jo-vi-har-hört-löftena-förr-och-de-var-falska-redan-då.

”Kärlek och uppskattning kan inte prissättas, men självklart ska alla pensionärer få en vettig pension som tack för ett långt livs slit”, sa han. Applåder från publiken, en gammal dam kastade upp sina tonfiskburkar i luften och tjoade.

”Ju fler barn som ler, desto gladare morgondag. Givetvis ska barnen få det bättre och istället för utredningar ska vi lägga pengarna på bättre lokaler, utflykter och vettiga löner till de som jobbar inom barnomsorgen”, fortsatte han. Och storögda barn i reflexvästar såg hur deras fröken plötsligt fällde en glädjetår och kände att hon nog skulle orka lite till.

”Min stora infrastruktursatsning är att alla får cyklar i glada färger med pigga ringklockor och en handritad karta till Bullerbyn. Är det sol ska det alltid vara rabatt på hallonsaft och gifflar på ICA. Alla murar ska rivas och ersättas av staket à la Grindslanten”, sa han. Folk jublade.

”Åtta timmars arbetsdag? Jösses, för mig är det givet att en munter fågelsång är en lika godtagbar signal till att skiftet är slut som en fabriksvissla. Gör vad ni ska, det räcker så. Tidrapporter och övervakning är inget man vill kyssa på ett franskt sätt, så bort med dem. Kom ihåg att livet är ett heltidsjobb utan semester, gör det bästa av det. Fånga dagen, men fånga inte fjärilar – de ska flyga fritt”, sa han. Folkmassan, nu tiotusentals om inte hundratusentals, skrek och applåderade lyckligt.

”Tänk på miljön. Le även mot grå hus i miljonprogrammet. Där bor vackra människor med underbara drömmar. Fasader är bara fasader, kom ihåg det. Rulla er i gräset på ängarna, gör kanonkulan i havet, berätta en rolig historia och räkna stjärnorna”, skrek han. Den trollbundna publiken stod upp. Jag tror baske mig att hela Göteborgs befolkning stod där.

”Fildelning? Är inte glädjedelning en större fråga?” De uppkopplade i publiken slutade att direkttwittra från en verklighet de var på väg att missa, slängde sina smartphones i marken och anemin ersattes av rosiga kinder.

”Livet är underbart. Gör slut med Jante. Den enda profeten är ditt hjärta. Så länge det slår har du chansen att göra något bra. Titta dig omkring. Finns det någon här du inte vill gott? Kom ihåg att man når högre om man inte trampar på andra”, sa han sen. Nickningar i publiken. En vegan kramade en pälshandlare. En folkhemsrasist bjöd in en pizzabagare på ”husmanskost och en bärs”. En väskryckare lämnade tillbaka väskan, sa förlåt och erbjöd sig att måla tantens fönster.

Då kom de etablerade partierna och slet åt sig mannen med gladumenten. De kastade ner honom i en låda, skrev Ulan Bator på den och skickade iväg honom med kurirflyg. Sen vände de sig mot folket och började tjattra i mun på varandra.

”Vi satsar på barnen” … ”Nej, det gör vi” … ”Vi är miljöns bästa vän” … ”Nej, vi är det ekologiska” … ”Integration är vår grej” … ”Fast, vår också” … ”Och vår”

Det var blått, rött och grönt huller om buller och plötsligt flöt alla färger samman i en geggamoja av löften som var luft. Jag gick fram till dem och frågade om det kändes bättre nu. Jag överöstes av en räcka svar som flöt in i varandra.

”Det känns korrekt” … ”Rösta på mig” … ”Det här är demokrati” …”Han var subversiv” … ”Precis, han ville rasera folkhemmet” … ”Såg du inte hans egoism, allt ljus på mig, var är solidariteten i det” … ”Han kändes som en miljöfascist och såna fixar vi inte” …

Samtidigt troppade folket av och gick suckande hem och lade sig på sofforna.