En larmbåge som heter Bob

Jag extraknäcker som nattvakt här i staden och rycker ut på allehanda larm. För en stund tjöt det till i luren. En inkräktare på Apoteket i Olskroken.

Snabbt rullade jag bort på min tjänsteenhjuling och kom in i en tom lokal. Det fanns inga tecken på inbrott, men larmbågarna tjöt och blinkade. Jag återställde dem och lät ficklampan lysa i lokalens alla vrår. Där fanns ingen.

”Jag heter Bob”, sa en dov röst.

Herr Johansson flög minst en meter upp i luften, landade och så kom jag i ordning, slet fram pepparspray och batongen.

”Det är ingen där, vakten”, sa rösten. ”Det är larmbågen som pratar, det är jag som är Bob.” Och så blinkade den till lite.

”Anjo”, sa jag och sträckte fånigt nog fram handen, insåg min blunder och klappade Bob/larmbågen försiktigt på toppen.

”Jag kände mig ensam så jag löste ut mig själv”, sa Bob.

Jag satte mig ned på golvet, benen i skräddarställning och sa just ingenting. Det här var Bobs show. Han berättade att han var trött på sitt jobb, att tjuta om en gammal dam smugglade ut en flaska Vademecum eller sätta dit en pundare som snodde lite smärtstillande, det var liksom under hans värdighet.

”I ett tidigare liv var jag town crier i London. Omsvärmad, fotograferad och lite av en kvinnokarl. Sen kickade karma in och jag hamnade här.”

”Gjorde du något galet”, sa jag.

”Jag sa väl att skottar var barbarer en gång för mycket och retade fransmän med grodljud under guideturerna, men det här straffet var väl tilltaget. Jag kunde väl fått bli ordningsvakt i Darlington eller något.”

Jag ryckte på axlarna och förklarade att Jantelagen sparkade jag rätt styggt på, men Karma vågade jag inte bråka med.

”Tror du på ett liv efter detta”, sa Bob.

”Ibland har jag svårt att tro på detta”, sa jag. ”Men, visst. Det finns något bortom slutet. Jag vill tro att efter jag satt punkt kommer en författare som bara måste fortsätta skriva min saga. Hur vet jag inte. Det märker jag. Eller så märker jag det inte.”

”Ah, du är defaitist.”

”Nej, men mitt i natten när jag lockas ut på falsklarm är jag ofta rätt korthuggen.”

”Förlåt”, sa Bob.

”Det är lugnt. Säg till i förväg nästa gång. Jag kan komma hit och övningsläsa Shakespeares Macbeth mot dig.”

”Toppen”, sa Bob och blinkade glatt.

Jag låste apoteket och skulle gå när jag hörde en röst.

”Tro inte på ett ord Bob säger, han är en jäkla lögnare.” Parkeringsautomaten lös till och blinkade. ”Han har aldrig varit town crier. I sitt förra liv var han en dörrklocka i en lanthandel i Sussex.”

”Jaha”, sa jag. ”Och du heter?”

”Tristan”, sa parkeringsautomaten. ”I mitt förra liv var jag en vägtull vid New Jersey Turnpike och en gång var det jag som satt i Jerusalems stadsmur och tog upp tull. Det är mig och min port Jesus pratar om när han säger att det är lättare för en kamel att komma in genom nålsögat än för en rik att komma in i himlen.”

”Okej”, sa jag, backade försiktigt undan och började förtvivlat skicka ett sms till min chef om att jag önskade säga upp mig omedelbart.

”Jag heter Lisa”, sa min iPhone. ”I mitt förra liv var jag en burktelefon i Taskjent.”

Jag sprang skrikande därifrån.

3 reaktioner på ”En larmbåge som heter Bob

  1. ”Uncle Bob, eh? Right…”

    Du bjuder återigen på riktigt bra läsning, Anjo.
    Så bra att jag snabbt väljer att blunda för ordet ”lös” i dess användning ovan. Keep it up.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s