Jag är en tavla

En konstnär dök upp idag och sa helt frankt att han ville måla av mig. Jag är ju varken kung eller en imbecill bankmogul, så får man chansen att förevigas, då tar man den. Konstnären började plocka med sina färger, paletter och penslar. Jag sträckte på mig, lutade mig sen mot en vägg och bestämde mig slutligen för att luta hakan mot mina händer och titta på målaren med labradorögon.

”Vad gör du”, sa han.

”Jag försöker hitta rätt position”, sa jag.

Han skakade på huvudet. ”Jag vill inte måla av en posör, jag vill måla av dig. Bete dig som du brukar, så målar jag.” När han såg min tvekan pekade han på en kille med flakmoppe. ”Min assistent ser till att jag hänger med.”

Så, jag betedde mig som mig själv och

  • matade gräsänder
  • log mot gamla tanter
  • gjorde knäppa grimaser mot bebisar i vagnar så att de tittade långt efter mig
  • sjöng högt och ljudligt när jag gick gatan fram (kom inte och säg att bluetooth-headset i öronen är mer normalt)
  • berättade för min familj att de är bäst
  • gjorde små paket med medmänsklighet som jag skickade till förlorade och borttappade vänner
  • målade på min kakmonstertavla (den stora, hemliga varianten)
  • skrev lite på boken (så att jag och agenten L kan dra till tropikerna)
  • funderade på Charlottas grymma idé att låta konstnärer färgsätta mina dikter och ställa ut allt på ett galleri
  • drömde mig bort till Elysion
  • glömde inte bort, men log åt minnet av de jag inte kan träffa igen
  • önskade att mina vänner hade en fantastisk kväll
  • hoppade på en studsmatta tills jag kunde slå frivolter bland stjärnorna
  • streakade ett möte i kommunfullmäktige med texten ‘mina skinkor är bättre än ert valfläsk’ skriven ni vet var
  • försökte övertala hösten att ta en liten omväg innan den slog ned sina bopålar i Göteborg
  • spelade schack med Jessica
  • stannade plötsligt upp för att ta in livet …och gillade ögonblicket

Sen vände jag mig mot konstnären som just lade sista strecket vid tavlan och vände på sitt staffli. Jag nickade och log. ”Inte så pjåkig.”

”Lägg ned den falska blygsamheten”, sa konstnären och slog ut med armarna.

Jag tittade på tavlan av mig. ”Den är väldigt vacker. Värd ett bättre öde.”

Han nickade och sträckte mig tavlan. ”Vad du än gör, rama aldrig in dig själv.”

Sen hällde han den kvarvarande terpentinen i flakmoppens tank och körde iväg mot en solnedgång som han målade i realtid.

5 reaktioner på ”Jag är en tavla

  1. Rama inte in dig själv… Åh dagens första vackra tanke. Vackert skrivet, och en ack så viktigt budskap som man lätt glömmer när man poserar runt i vardagen

  2. Jag älskar såna här texter, som lämnar mig leende och med tankar som vandrar vidare.

    Ramar är praktiska ting; att fästa något vackert inom räckhåll för ett ögonkast, att se helheten bli något större än delarna, att lyfta fram och förstärka en särart, att särskilja det utvalda från omgivningen.

    När jag för några år sedan vandrade omkring bland examensarbetena på Beckmans föll min blick på ett kreditkortsstort föremål. Ett fodral i papp, som en platt tändsticksask. Ut glider inte en låda utan en pappskiva. Vit på ena sidan, svart på den andra. I skivan är utstansat en rektangel, lämnande endast en kraftig ram kvar.

    Det fanns en bruksanvisning också. Om att pröva nya synvinklar, perspektiv, på sin vardag. Att gå riktigt nära, fokusera. Att ta ett kliv bakåt, se helheten. Att se detaljer som man aldrig sett dem förut.

    Inte för att det stod just de orden, men det är så jag minns andemeningen.

    Så jag tänker sticka ut skallen och säga att han har fel, din konstnär. Det är klart att du ska rama in dig! Finaste bladguldsprydda ramen med gräddvit snedskuren passepartout till. I morgon passar kanske en smal svart ram. Eller en kakmonsterblålurvig till de speciella stunderna med nybakta kakor 😉

    1. Inget är rätt, inget är fel. Tror också att konstnären menade att jag inte skulle rama in mig i något standardiserat.

      Ibland är det förstås rätt att hänga vacker på ett galleri, men jag trivs också med att vara målningen på en duk där färgerna smiter ned på sidorna och inte riktigt köper sina egna gränser.

      Vackert är det hur som helst, och det är det viktigaste. Kul att du ser det och ler, det uppskattas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s