Duellen i Olskroken Corral

Sverige har översvämmats av något som liknar bibelns gräshoppor i antal och karaktär. En och en inget att bry sig om, men tillsammans en grandios plåga. Jag pratar om alla de opinionsinstitut som ungefär en gång i kvarten presenterar nya undersökningar om vem som vinner valet.

I morse skulle de bestämma vem som var bäst och en duell var annonserad i Olskroken Corral. Folket var otroligt ointresserat, varför det behövdes ett bundet (och fastkedjat) slumpmässigt urval för att få publik.

Jag släntrade förbi precis när allt brakade loss. Korrelationen mellan immiga glasögon och testosteronstinna statistiker var total. Ett institut satsade på dubbelblindhet och rusade rätt in i ett bakhåll där det snart kunde samlas ihop två kontrollgrupper som var för sig bevisade att springer man på duktiga smällar går man i däck.

”Våra siffror är de rätta”, var stridsskriket från en av de sista två grupperna. ”Nej, det är vi som analyserar intervjuer bäst”, löd svaret.

Gängen rusade in i varandra och slogs vilt medan de smädade varandra med hånfullheter om föråldrade mätmetoder, skevhet i urvalet, brist på kausalitet och annat. Plötsligt (mitt bland allt pucklande, sparkande, rivande och slitande) bestämde sig en kille för att göra ett stickprov på en motståndare. Han rände in ett vekt finger i en motståndares bröst och denne föll ihop.

”… medfött fel på en blodåder”, väste den skadade. ”Jag tror att jag har fått en aneurysm.”

Slagsmålet stannade upp. Statistikerna tittade förbluffat på den döende människan. Någon viskade om vad sannolikheten var för en sån skada – och fick raskt 13 varierande svar, vilket utlöste en ny skärmytsling.

”Herregud”, skrek jag och sprang fram. ”Ser ni inte att han dör? Är det ingen som kan HLR?”

Skocken såg förskräckt ut. ”Den statistiska metoden kan jag inte? Är det något som har med regressionsanalys att göra”, sa en och gissningar om att HLR var allt från en oprövad typ av köteori till intervallskattning hördes.

”Hjärt- och lungräddning, era miffon”, ropade jag. Samtidigt insåg jag att det redan förelåg ett hjärtstillestånd. Det fanns bara en chans och ur min ficka slet jag fram en defibrillator med usb-koppling.

Jag noterade att två statistiker hade sina laptops igång och sa att jag behövde låna ström från dem. De backade undan och såg rädda ut. ”Jag har tre statistiska applikationer igång, jag tror inte strömmen räcker”, sa den förste och den andre menade att han behövde all datorkraft för en excelfil med 19 flikar.”

”Han dör, han är ju en människa, för fan”, sa jag. Det var uppenbart att jag talade för döva öron och bedrövat såg jag hur han jag ville rädda nu var bortom räddning. Jag reste mig upp, tittade på opinionsinstitutsligisterna och skakade på huvudet. ”Vet ni ens vem han var?”

”710912-XXXX, de fyra sista siffrorna ej meddelade för att bibehålla hans integritet. Han bodde i postnummerområde 413, kön: man, högsta avslutade utbildning universitet”, svarade allihopa i en entonig kör.

”En man dör och ni bryr er bara om statistik”, sa jag.

”Hans död förändrar alla mina resultat”, sa en statistiker plötsligt och spärrade upp ögonen. ”Det här är en förändring i populationen, antalet män i landet har i ett slag minskat med 0,000022%.” Detta verkade chocka dem mer än mannens död och alla plockade fram sina datorer.

”Hur kan siffror vara viktigare än liv”, sa jag och knöt nävarna. Jag närmade mig skocken och de backade unisont samtidigt som de ursäktade sig.

”Hans död kan ligga inom felmarginalen, han kanske lever.”

”Gud levererade sina budord i en powerpoint.”

Jag morrade, närmade mig och de backade … tills de flöt in i varandra och sjönk ihop som en bubblande gyttjepöl. Alla skillnader var borta, de var ett. Ur gyttjan bubblade då och då nya, färska siffror som aldrig stämde med de andra.

Med en suck vände jag mig mot den döde statistikern. Hans själ (jo, de har såna) hade lämnat kroppen och flög mot himlen.

”Sannolikheten att jag spelar harpa inom kort är 100%”, sa han och försvann bort.

Folket lämnade Olskroken Corral. Ingen brydde sig om gyttjepölen, eftersom inget den sa egentligen förändrade verkligheten.