Om Evert Taube besökte mitt jobb …

… så hade han nog skrivit den här låten

Rönneranjo han skuttar med ett vrål ur sin säng.
Snoozen står på ojojläget.
Resorben brusar.
Rönneranjo han hasar över obäddad säng.
Hör min slentrianvisa, kom sjung min refräng!
Korret har kommenterats och dykt upp på  skärm,
ur alla kaffemaskiner hörs fikarastens musik.
Och se, så många projekt som redan slagit ut hans ledighet.
Säljblad, plattform, KAM-pres och powerpoint

Rönneranjo han virvlar sina små fingrar
kring vita arken som viftar på pulpeten.
Lycklig som en lärka uti stavmixerns skål,
sjunger han för korret, som gungar på skärm.
Korr, korr, korr! Nu chansar Rönneranjo!
Koko! Och kaffegöken ropar hans namn.
Och se, så många jobb som redan slagit honom ut.
Radiospot, webbpuff, SEO och exceltabell.

Rönneranjo han binder utav utskrifter en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i ljusgården och lutar sig fram,
skrämmer PL och kreatörer med drill och skadans.
Titta, ropar admin, poeten är en dåre
med ratade ord i håret och likt äpplet en skrott!
Och se, så många jobb som ännu saknar poängen.
Slogans, butiksfilm, annons och teknisk spec.

Rönneranjo är gammal, men han tangentbordsvalsar ändå!
Rönneranjo har resorb och ont om vitaminer.
Sällan får han rasta, han får slita för två.
Hur han klarar skivan kan ingen förstå,
ingen, som inte luktat på muggen hans,
den med lite e och ’fiddich och dagens kaffegök.
Och så möter han de uppdrag som redan mejlats in.
Popuper, flyers, lanseringar och hyllvippor.

Invasionen

Jag hade precis slagit av teven och ville helst emigrera. Ytterligare en timme av misstänkta affärer, bortförklaringar, mörkläggningar och svammel. Göteborgs – Sveriges muthuvudstad? Jag bara satt och gapade över sprickbildningen i min stad. Vi betalar 100000 skattekronor för att en mellanchef ska få dimmer i sitt badrum och så vidare i all jävla evighet. Fy fan!

Det ringde på dörren, vilket var ett välkommet avbrott i det hela. Utanför stod utsända från CNN, BBC, Al-Jazeera, RAI, TVE, TF1, CBS, Fox, The Times, Washington Post, International Herald Tribune, Folkets Dagblad, Pravda, Bild-Zeitung, Le Monde, El Pais, AP, Verdens Gang, Hufvudstadsbladet och några hundra nyhetskällor till.

”Är du infödd göteborgare”, vrålade de i kör.

”Ja, yes, da, oui, si”, sa jag.

”Har du någonsin mutats?”

”Nej, verkligen inte.”

Reportrarna direktrapporterade hem om en världssensation, om en oskyldig orkidé i en rabatt av köttätande ogräs, en oförstörd bräda bland alla hyvelspån, om en cirkusclown bland alla itusågade damer, om en trubadur som inte blekte håret och spelade Who the fuck is Alice och så vidare.

I samma ögonblick sprängdes ytterväggen och amerikanska kommandosoldater firade sig in.

”Take him to Area 51, he’s gotta be an alien. Everyone is taking bribes in this town”, skrek en officerare.

”Roger that”, svarade hans trupper.

Så, nu är jag på väg till Nevada. Omutad … Ve, Göteborg.

Sorgens röst

Sorgens röst…
Jag önskar att den alltid var
som när vi sa farmor, farväl
Det var sommarens varmaste dag
och jag var med mina vackraste
På kvällen stod jag vid havet
och pratade med hon som
sov i min säng i flera år
Mellan tårarna kom minnena
och jag log i skymningen
Sorgens röst viskade
att allt fortsätter
och att farmor
redan var i himlen

Sorgens röst…
Jag önskar att den var
som när vi sjöng
fri får du vandra
vid min morfars bår
En tung dag, men ändå
skimrande av minnesbilder
av den gamle mannen
som trots sin sjukdom
gick till vårt hus
Sorgens röst tröstade
och berättade för mig:
han går redan i ljuset
med mormors hand i sin

Sorgens röst…
Den harklade sig idag
Bleka träd sjönk ihop
längs vallgravens kajer
Vattnet lekte
och formade ett hjärta
när vinden krusade ytan
Sen flöt allt ihop
tack vare en isande vind
som for fram i min stad
Sorgens röst skrek
så vanvettigt hemskt
och överröstade ändå
inte polisens smattrande tejp

Sorgens röst…
Varför måste den låta så?
Förra vintern såg jag
en flicka på alla löpsedlar
Det var redan för sent
Hon stals från imorgon
i en snödriva om natten
Lämnades ensam
av någon som inte
förstått någonting alls
Sorgens röst hos väninnan
när hon gråter i rätten
och minns sitt hjälplösa:
Vakna, älskling!

Sorgens röst…
Den ekar över min stad
och tar över efter ljudet
av desperata häftklamrar
Den tystar hoppet
på hundratals lappar
som söker en försvunnen
Och vinden sliter i
bilden av ännu ett hjärta
som inte får komma hem
Sorgens röst är ett varför
Och ännu ett
Och ännu
hur många varför som helst

Sorgens röst…
Börjar med en lögn
i tidningar och radio
Det var ingen kropp
som hittades idag
Hon var en flicka
större än alla ord
Samtidigt sa hennes namn
mer än alla världens bilder
för de som var hennes
Sorgens röst
har ingen värme
när den fyller löpen
med ännu ett NEJ!

Sorgens röst…
Hur hemsk är den inte
när någon stjäls
och vackra sagor
suddas ut av ondskan
När allt som skulle bli
flämtar till i marschaller
Märks ut med blommor
och sista frågor
som aldrig kan förklaras
Sorgens röst
blandar vackra minnen
med utslitna hjärtan
i den svartaste natt

Sorgens röst…
Ikväll hos en flickas familj
Jag önskar så att deras sorg
bara var varma tårar och minnen
Att alla som förlorar någon
gör det när tiden är inne
Och att alla slut trots allt
skedde i någon form av ljus
Men samtidigt gråter
ett annat försvunnet barns familj
Sorgens röst
är högljudd i min stad
och jag önskar så att
den aldrig mer sjunger så här

Sagokväll

Det var en gång en Anjo som kom hem sent en måndagskväll.

I köket stod Pomperipossa och lagade en vegetarisk gryta, eftersom hon var reformerad. Dammråttfångaren från Hameln hade just städat färdigt med sin kombinerade flöjt/mopp.

Törnrosa hade sovit 99,99 år och var snart redo att väckas. Jag hade skrivit dikter till henne och köpt tryfflar. De tre kåtbockarna Bruse som ville åt henne hade jagats bort av de sju dvärgarna och min själ var snövit.

Rapunzel hade inte bara duschat, utan dessutom rensat avloppet från alla mödrars heliga hårboll.

Flickan med svavelstickorna hade fått en kupévärmare av Mästerkatten i MTB-skor och såg lycklig ut under sin pläd där hon låg och tittade på Kungarna av Tylösand, en saga utan början, slut och mening.

Hans och Greta hade passat Guldlock och druckit te med Alice i Om-inte-under-så-åtminstone-wow-vad-häftigt-landet. Askungen hade hittat sin sko och de elaka styvsystrarna var för upptagna med match.com för att jobba sig.

Rödluvan skrev skyltar som protesterade mot vargjakten och Prinsessan på ärten hade en del att invända mot min gästsäng, men tappade hakan när Kejsaren kom ut i sina nya kläder och det blev uppenbart att hans blickar på Tummelisa var allt annat än sedesamma.

Jag satte mig vid bordet, insåg att björnarna hade lämnat kvar morgonens havregrynsgröt, och gick ut i badrummet. Jag tittade mig i spegeln, log åt att den fula ankungen nu var en fågel Fenix och så levde jag lycklig i alla mina timmar resten av den här kvällen.

Blandbandet livet

Ibland
tar jag min bandspelare
Och springer
till en glänta bortom kartor

Där spelar jag
blandbandet om mitt liv
Och försöker intensivt
att förstå någonting

Jag gråter till sången
om flyttfågeln
som önskar en flygande matta
men ingen returbiljett

Sen skrattar jag
när lupiner
och ängar med timotej
tar över etern

En ballad om någon
överlappas brutalt
av en rätt värdelös sång
om ingen alls

Min sommarsandiga sång
om alltid leende
övergår i den höstiga
och entoniga aldrig

Hopp och hopplöshet
i en rätt enerverande mix
där krogliv och baksmällor
ibland låter lika illa

En patetisk
singer-songwriter
besjunger en halvfull sängs
totala ingenting

Så, en barnvisa
där parveln låter som jag
En liten pojkes nödrim
om varför mamma är bäst

En ordmästare tar över
och hans meningar med livet
ryms inte i någon genre
utan kräver ett annat kosmos

Jag sluter ögonen
till Fenix ballad
Gläntan är plötsligt
hela universum

… och jag cyklar
bland stjärnorna

Bandet trasslar och
för mig till ruta ett
där jag suckande
försöker reda ut härvan

Sen vänder jag bandet
och stoppar in det
innan jag trycker på
PLAY?

Dags att spela in
framtidens sång
Fast, spela in?
Är det kanske spela av?
Spela upp?
Jag stänger av
och sitter konfunderad
Eller, vänta nu
Jag kan väl inte
stänga av livet?
Eller spela?
Är det verkligen verkligt?

Ut ur gläntan går jag
med bergsprängaren
på högsta volym
(gott om extrabatterier har jag)

Sjunger med i min egen sång
Som vitt bröd för gräsänder är den
Porlande och dysotopisk
Esoterisk och lättillgänglig
Knäpp …
… och där har jag ingen motsats
Jag är ju sån

Anjos sång
med en samplad slinga från Eldkvarn:
nånstans, nångång, får du svar på dina frågor

Och så lite Kakmonsterljud
i refrängen jag aldrig tänker på

Lämnar gläntan för nu
och imorgon
Vill inte spolas hit igen
oavsett hur torrt livet är

Scen ur: Tvättberget och jag

Akt 38, scen 11, i vilken vi ser ynglingen (nåja) Anjo tilltala följande tvättberg en regnig och grå lördagsmorgon strax innan september dör och ersätts av oktober.

Tvättberget (med en röst):
Ack, yngling. Kunde du då inte låta oss växa vidare. Vi har så länge önskat att förenas med din grannes raggsockar. Han bor endast två meter ovanför vår topp.

Anjo:
Sådana möjligheter finnes icke, ity att jag då skulle gå naken genom staden på grund av enbart smutsiga kläder i min ägo.

En liten prickig strumpa i tvättberget:
Jag vill inte dö.

Anjo:
Åh, se inte det här som slutet, se det som en passage till en bättre värld där ni alla rena och med en smekning hopvikta är.

Samma lilla prickiga strumpa:
Jag känner mig ensam. Och inte så lite rädd.

Anjo:
Ensam är du inte, älskade strumpa. Din tvilling finnes i detta berg och många strumpor i olika färger och längder därtill. Du är inte ensam.

En stund av tystnad råder, då såväl Anjo som tvättberget vänder sig in i sig själva. Så återupptas dialogen.


Anjo:
Älskade smutstvätt, jag ska låta er färdas till andra sidan i mjukt vatten. Och jag ska låta er resa såsom era tvättlappar dikterar, så att ni icke krympa mer än vad som är försvarbart. De av er som så är skapta, ska dessutom få en tur i tumlaren. Det blir lite som att besöka ett tivoli.

En icke namngiven skjorta:
Får jag tumlas, det har då aldrig skett förut.

Anjo:
Min vän, du är icke tumlingsbar, men du ska få en egen galge och torka närmast den sjungande fläkten i torkrummet. Och till er alla säger jag. Frukten ej det som stundar. Tvättmedlet är hyfsat miljövänligt, sköljmedlet kommer att göra er gott och när jag nästa gång bär er är jag hel, ren och osvettig.

En annan icke namngiven skjorta:
Du får gärna svettas lite när du använder träningskläderna i baslägret och gärna använda dem oftare, då hade det ej stramat så när mina knappar knäpptes.

Ett par hittills tystlåtna byxor:
Jo, det hade varit skönt om man kunde få leva fritt utan rädsla att slitas sönder på ställen som man inte vill blotta.

Anjo:
Jag lovar, mina vänner.

Och där slutar dialogen, varpå Anjo lämnar scenen visslande, men med ett förmörkat inre. Dessa angrepp på hans rondör från kläder han burit utan knot, oavsett väder och modeväxlingar (vilket kanske minskat hans chanser på kärlekens teater),  förtär hans vackra hjärta. Med ett falskt leende smetat över en fasad som döljer ett rasande hämndbegärande inre hämtar han sålunda tvättmedlet, sorterar tvätten och ger sig ned i tvättstugan. Föga anar kläderna att det i tvättmedlet hava nedblandats klipulver och simkunnig klädmal …