Så stod hon där. En glänsande vacker kranbil. Det är sällan en kvinnlig kranbil rullar in i Olskroken, så ni kan ju tänka er hur de tonåriga skyliftarna betedde sig.
Istället för att lyfta sina operatörer slingrade de sig runt varandra, likt ormar, i en parningsritual. Eftersom en av dem hade en räckvidd på åtta meter och den andre bara sju var utgången rätt given. Den kortare sjönk ihop, medan den längre rullade mot tjejen.
Hon var dock inte helt mottaglig, för in på scenen kom en gigantisk mobilkran – nytvättad dessutom. ”Tjänare brallisen”, sa den och skrapade medvetet skyliften, så att dess axel gick ur led.
”Den som är självgod har sällan kärlek till andra”, sa den kvinnliga kranbilen och backade undan från en rejält avsnoppad mobilkran. Hon vände och körde sakta mot en blekgul kranbil av den gamla skolan. När han såg henne, flämtade han till. Det blekgula ljuset i saftblandarna vibrerade plötsligt i brandgult och han släppte ned sina bakre stöd för att verka lite extra rakryggad.
Den kvinnliga kranbilen blåste dammet från hans plåt och läste den nästan helt bortfrätta texten. Hon log och sa: ”Åke Rapp åkerupp, vad fint. Den kranbilen bytte lampor redan när jag var en glimt i konstruktörens ögonvrå. Du är vacker.”
”Äsch”, sa han. ”Vad är väl jag? En gammal rackare. Jag har ingen fin katalysator som de där moderna rackarna som uppvaktar dig.”
”Jag tror att ditt hjärta är rent, det är viktigare.”
”Den där stora mobilkranen är nog starkare än mig.”
Hon fnös till. ”Storleken är inte allt, det är vad du gör med den som gör en flicka lycklig.”
”Vill du, vill du, vill du åka på dejt med mig”, sa Åke Rapp-lastbilen mycket tyst och blygt.
”Gärna”, sa hon och lade in ettan.
De rullade iväg och så stannade han plötsligt till med en suck. ”Jo, om det blir något och jag är för gammal för att … tja, utvidga maskinparken så att säga, då kanske jag inte är något att ha.”
Hon tutade till lite retsamt. ”Jag tror nog din motor har några varv kvar och skulle det vara så att det där händer får vi väl adoptera några små gaffeltruckar från Korea, ingen fara.”
Åke Rapp-bilens sidoplåtar lös till och de små rostfläckarna föll av. ”Jag vet en byggarbetsplats där betongbilarna inte bara ser ut som polkagrisar, utan faktiskt fraktar polkagrisar”, sa han.
”Försten till E20”, sa tjejen och så drog de iväg.
Jag gick hemåt och precis då satte en p-lisa en böteslapp på den dryga mobilkranen. Hans förare hann inte fram i tid och blängde ilsket på böteslappen.
”Fan”, sa han. ”Nåja, det är bara att åka iväg och lyfta de där läckande avgasrören.” Den misslyckade casanovakranen startade med en suck …
Word up, Anjo 