En dödsdömd p-automat och jag

Det här är inte vad du vill se i en demokrati som Sverige, men likväl såg jag det i morse.

I en halvcirkel runt (eller halvrunt blir det väl) den stod sju p-lisor med hagelgevär. Deras arbetsledare delade ut hagel bestående av gamla 25-öringar. De maskinliknande bötesfällarna fyllde sina gevär med skrotet och gjorde sig redo. Jag rusade mot det hela, samtidigt som arbetsledaren skrek lägg an följt av sikta. P-lisorna höjde gevären. Och mellan dem och p-automaten (som skakade av skräck) stod plötsligt jag.

”Vad har den gjort för ont som förtjänar döden genom avrättning?”

Arbetsledaren beordrade mig att flytta mig. Jag upprepade min fråga.

”Den var uppstudsig”, sa arbetsledaren. ”Den levererade inga reglementsenliga p-biljetter som underlättade vårt jobb. Tack vare den kunde vi inte bötfälla någon i zon Ö6 på tre veckor.”

”Inga böter alls”, sa en lisa med tårar i ögonen.

P-automaten sa, knappt hörbart, att den inte såg det riktiga i att skicka ut överprisade biljetter och att den istället spottade ut egenhändigt bakade lyckokakor vars budskap skänkte bilisterna både glädje och en oväntad tillförsikt inför sina livssituationer.

”Jag förstår inte det onda i det”, sa jag och tittade på arbetsledaren. Han kokade av ilska och skrek att om jag inte flyttade mig skulle han ge order om eldgivning lik förbannat.

”Är den bilen felparkerad? Står den bilen för nära korsningen? Bakdäcken är en millimeter utanför p-rutan på den där Volvon, va? Saaben står felvänd, eller hur? Han på handikapplatsen är ju inte handikappad? Oj, en hemvårdare på akutuppdrag står lite snett, klipp honom? Har inte den där bilen stannat i en lastzon i flera sekunder?”, sa jag och pekade lite hit och dit.

P-lisorna blev förvirrade, tittade vart än jag pekade och jag gav deras gevär the Reuterswärd treatment när de inte var helt med i matchen. I samma sekund som de upptäckte mitt påfund exploderade arbetsledaren.

Ja, han exploderade faktiskt på riktigt. Till skillnad från oss andra hade han inte en DNA-stege, utan DNA-paragrafer och min totala brist på respekt blev för mycket.

”Vad gör vi nu”, sa en lisa.

”Vi måste straffa automaten ändå”, sa en annan.

”Vi har ingen arbetsledare”, sa en tredje.

Under tiden slet jag huvan av p-automaten, slängde den över axeln och sprang därifrån. När vi var på säkert avstånd släppte jag den.

”Tack”, sa den. ”Hur ska jag kunna återgälda dig?”

Jag förklarade att det verkligen inte behövdes, men automaten insisterade och spottade plötsligt ut en bra hög enkronor. ”Jag gömde dem i krävan”, sa den.

”Om du insisterar”, sa jag och plockade ihop mynten.

”Vad ska du göra med dem”, sa automaten.

”Kanske betala bussbiljett på Västtrafik”, sa jag.

”De maskinerna är onda”, sa automaten. ”Se upp för dem. De är skapade av billobbyn för att omöjliggöra kollektivt åkande. Undvik dem.”

”Då köper jag väl lakrits istället”, sa jag.

”Good soldier”, sa automaten och ställde sig i en korsning där stressade bissnissmän parkerade. ”Här behövs lyckokakor en masse. Farväl.”

Jag vinkade och satte kurs mot godisaffären.