Mitt välgörenhetsjobb

Jag gör det fem gånger i veckan, jobbar med välgörenhet. En del väljer att hjälpa de utstötta och oönskade. Andra väljer att rädda folk i sjönöd. Själv skruvar jag mest.

Det första jag skruvade idag var förväntningarna i uppåtgående riktning på en folkmassa som skulle åka spårvagn. Istället för nollställda, eller till och med desperat uttråkade, såg de nu ut som om det fortfarande var juli. De pratade med varandra och jag tror bestämt att ljuv musik uppstod mellan en frånskild mor och en levnadskonstnär som plötsligt ville slå sig till ro.

Raskt gick jag vidare och skruvade ned volymen på en medelålders mans mobiltelefon. En polyfonisk version av en utsliten cover följd av en grovkornig sms-stämma som kör lumpenskämt duger inte. Många tittade tacksamt på mig när jag såg till att mannen från och med nu endast skulle erfara en svag skakning i skrevet när hans förmodligen oviktiga samtal ringde.

Efter det skruvade jag ned röstläget på en ung tjej som i för späd ålder, för grafiskt och för detaljerat mobilsnackade om ett sexliv som ingen mer än hon och hennes finnige pojkvän behövde känna till. Och samma skruvning blev det för en herre som snackade som om telefonen var döv när han beskrev socialtjänstens behandling i termer som mer verkade handla om sodomisering, våldtäkt och så vidare. När de tystnade rejält hördes harmonisk fågelsång.

Sen skruvade jag upp ett par lapplisor så mycket att de satte haikus istället för böteslappar på alla bilar. En av dem slog till och med till med en limerick på en felparkerad irländsk bil.

Jag fortsatte mitt värv på Heden och skruvade några frisparkar tillsammans med en kille som inte riktigt fick vara med de andra barnen och glatt jublade när hans tåfjutt gjorde tunnel på mig.

En gammal dams hörapparat skruvade jag därefter så att hon hörde livets skönhet. Hon log när hon traskade vidare med sin dramaten.

Till sist skulle jag skruva lite här hemma, men kände plötsligt att jag nog gjort mitt för idag.