Kära gräsanden min

Igår ringde jag ett alltför länge uppskjutet samtal. I andra änden – Linda. Tränaren, hon som jagat bort mest ondska från min kropp och fick mig att förlora lyftatungtmödomen. Hon som fick mig att klara cirka 75 armhävningar på samma dag en gång.

Det är dags för en återkomst till en annorlunda livsstil.

Jag återgav samtalet för mina bästa gräsandskompisar när jag passerade dem på vägen hem. En av de vackra fåglarna såg sorgsen ut. ”Vad är det”, sa jag och satte mig på huk bredvid den och strök långsamt dess huvud.

”Jag vill ju alltid vara din vän och följa med dig på äventyr”, sa gräsanden. ”Men, jag fruktar att det här är vår slutstation. Jag kan helt enkelt inte göra sit-ups och armhävningar, min kropp är inte skapt på det sättet.”

”Det spelar ingen roll”, sa jag. ”Jag kan ju inte simma med händerna på ryggen och samtidigt tugga i mig formfranska – det kan du.”

Gräsanden såg gladare ut. ”Olikheter är oväsentliga. I en fin värld har alla rätt att vara med, även om man inte kan allt som någon annan kan eller ser annorlunda ut”, sa anden och vände sig in mot en av invandrarna i gruppen. En helt olikfärgad pippi, som ändå fick vara med.

”Precis”, sa jag. ”Det har ni fattat, nu ska bara vi människor greppa det också.”

… och så tog jag en ögonblicksbild.