Handelsuppgörelsen

Jag hoppade av min sparkstötting i farten och rusade in genom entrén till Handels. En hoppspark förvandlade dörren till den största hörsalen till kaffeved. 200 ivrigt antecknande robotar studenter tittade på mig när jag sprang upp på scenen och knuffade bort professorn från talarstolen.

”Syns du inte så finns du inte är rent skitsnack”, sa jag.

”Äntligen någon som erkänner mig”, ropade osynlige mannen. Resten av studenterna gapade bara.

”All reklam är inte bra reklam”, fortsatte jag. Studenterna såg vilsna ut, men började kritiskt att granska vad de gjorde. Några började muttra att allt bara var floskler. Att de inte lärde sig något vettigt alls.

Raskt rusade jag vidare och tacklade mig in genom dörren till en sal där det förelästes om bokföring. Den högst ovillige doktoranden bjöd inget motstånd när jag föste undan honom.

”Skit i dubbel italiensk bokföring, ungdomar. Ni är för fan knappt 20 år. Satsa på härlig svensk livsföring istället.”

På några kinder syntes färgen återvända, men några strikta strebrar var lätt upprörda. Jag pekade på dem och förklarade lugnt och sakligt: ”Det bästa resultatet är att ha balans i livet, sug på den. Det är 2-för-1 på glasscaféet.” Salen tömdes otroligt snabbt.

Några snabba steg och en uppsliten dörr senare stormade jag rätt in i en marknadsföringslektion. Adjunkten tystades med silvertejp och så tog jag till orda.

”Bostonmatriser är fyrkantiga. SWOT-analyser saknar djup. Det krävs mer än fyra P för att förstå en människas själ. Benchmarking är inte alls lika lärorikt som att sitta på en bänk och kolla på människor en vacker sommardag. Porters fem krafter i all ära, men glömde han inte bort det starkaste av allt – kärleken? CRM, CSR … zzzz … PUSS!!!!! Välj puss istället.”

Jag lubbade vidare och gatecrashade ännu en föreläsning med ekonomiska teorier och annat mölj. ”Tjohoo, vet ni vad alternativkostnaden är om man lägger allt sitt fokus på jobb, vinstmaximering, bonuslyft och så vidare? Jo, att man förlorar sig själv. Livet ger inte kredit på förlorade år och den enda huvudbok som alltid måste sluta på plus är ditt livs historia.”

Det var som om jag skjutit in livskraft i salen. Girigheten försvann med en smäll och alla rusade iväg. Kvar låg bara meningslösa liggande stolar.

En kurs i handelsrätt fick ett snabbt besök. ”Upp med handen alla som tycker att ordet paragraf är att föredra framför biograf.” Ingen räckte upp handen. Jag sprang iväg och slängde biobiljetter till lyckliga och befriade juridikstudenter. ”Mutbrott, bestickning”, kved läraren.

Statistikkursen fick ett om möjligt ännu kortare besök. ”AAAAAAAH”, skrek jag. ”Ser ni inte vad ni håller på med? Siffror, ekvationer, det är för fan september och uteserveringarna har öppet än. Fly, fly, fly.” Alla slängde sina kulspetspennor och glasögon och kubbade till Avenyn.

Jag tog mig upp på taket och slet fram min megafon. ”Studenter. Vad är en utbildning om den är introvert? Hur passar människan in i alla söta resonemang, modeller, matriser, ekvationer, etablerade sanningar som era intellektuellt noggrant märker och sen sorterar in på lagret? Ta två steg ut i den riktiga världen så inser ni att sunt förnuft är det viktigaste som finns.”

Och innan jag hann fortsätta flammade bokbålen på borggården. De skickliga föreläsarna applåderade utvecklingen, medan de som bara var akademiker lovade att även framgent undvika verkligheten.

I 13 år har jag kunnat titulera mig ekonomie magister. Idag tog jag äntligen min totala examen. Betyget: MVG.